När som helst, var du än är, kan du bli skjuten, bombad eller nerhuggen. Visst, livet är alltid skört, man vet aldrig när det tar slut men i "Ajami" påminner Scandar Copti och Yaron Shani oss om att i Israel är detta en reell verklighet.
I centrum står en familj där en farbror skjutit en gängmedlem i nödvärn, det sätter igång en serie av bekymmer. Vi får också följa killen som vill bekosta moderns operation och polisen vars liv är på uppehåll sedan brodern försvunnit.
"Ajami" handlar inte uppenbart om konflikten i området utan om vardagslivet för de som påverkas av konflikterna på olika sätt. Filmen är klippt i olika delar och det är hopp mellan tidspunkter. När vi tror vi sett historier lösa upp sig får vi se den från en annan synvinkel. Allt är inte alltid det som det verkar vara.
Även om filmen på många sätt är sevärd så är den för urgröpt på hopp. Copti och Shani förrintar all antydan till hopp som kan finnas. För att orka se två timmars resumé av problem behöver de flesta människor något som får dem att tro att det kan bli bättre. "Ajami" känns för lång, eftersom det aldrig kommer någon belöning. Samtidigt känns det inte fullt legitimt att beklaga sig över det, för regissörerna kanske vill visa upp en ohållbar och hopplös situation.