Papicha
Cnema
Regi: Mounia Meddour
I rollerna: Lyna Khoudri, Shirine Boutella, Amira Hilda Douaouda, Yasin Houicha, Zahra Manel Doumandji, Marwan Zeghbib, Aida Ghechoud m fl.
Betyg: 4
"Papicha" må handla om Algeriet på 1990-talet men det är tyvärr en film som känns väldigt aktuell. När diverse länder tar fler steg mot auktoritära system behöver vi påminna oss om de många exempel på förtryck i historien. Mounia Meddours debutfilm bygger delvis på den sanna historien om hur islamister terroriserade befolkningen. Att berätta om sådana saker inifrån med algeriskt perspektiv ger välbehövlig trovärdighet till filmen.
I centrum står Nedjma, universitetsstudent och designeraspirant. Tillsammans med vännen Wassila klär de upp sig och tar svarttaxi till nattklubb. På väg dit blir de stoppade av polis. Redan där tar en skräck grepp om tittaren. Något händer i samhället. Väl på plats dansar de och levererar Nedjmas sydda klänningar till betalande kunder. På väg hem byter de om till mer modesta kläder. Skratten, friheten och stundens glädje dränks i en osynlig terror. Tills den scen där tjejerna ser affischering om att kvinnor ska täcka sig innan andra gör det åt dem. De klottrar slagord om fred och kärlek på planscherna. Något gror i omgivningen. Steg för steg i filmen kommer tecknen som mer och mer tydligt visar att en islamisering sker av samhället i kölvattnet av inbördeskriget. Samtidigt vägrar Nedjma kuvas. Varken personliga tragedier eller nationella förändringar minskar hennes kraft till motstånd. Hon bestämmer sig för att arrangera en modevisning med kläder gjorda av haik, traditionell algeriskt tyg för heltäckande slöja.
Eftersom filmen är gjord i Algeriet blir också synvinkeln en vinst för den. Nedjma konstaterar att islamisterna förstör religionen. Människor blir på så sätt synliggjorda istället för religionen, som används som ursäkt för att förtrycka. Lyna Khoudri i huvudrollen är ett kraftpaket av sällan skådat slag men skiftar lika enkelt till alla de andra känslotillstånden som filmens växlingar kräver. Hennes närvaro är elektrisk och konsekvent. Ögonen ständigt vakna.Tjejernas kamp blir aldrig till en måbra-ställningstagande utan inbördeskrigets ohyggliga grymhet finns ständigt som en påminnelse om hur förtryckarna begränsar andras frihet.