Club Zero
Cnema
Regi: Jessica Hausner
I rollerna: Mia Wasikowska, Sidse Babett Knudsen, Amir El-Masry, Elsa Zylberstein, Mathieu Demy, Ksenia Devriendt m fl.
Betyg: 2.5
Samvetsgranna föräldrar sitter på uteplatsen vid sitt monströst stora hus och beklagar sig över konsumismen i världen. Helt omedvetna om vad deras egna liv signalerar. ”Club Zero” är en satir över moderna fenomen sammankopplade till mat och näring. Medelklassens ätstörda beteende som omvandlats till en form av religion är i skottgluggen. Den generella idén med filmen är väldigt lockande. Däremot tappar den kraft och energi ju längre den går. Ironiskt nog som om manusförfattare och regissör också slutade äta likt rollfigurerna och därmed tappat energi för att kunna fullfölja sin idé till dess potential.
Redan innan filmen börjar får vi en triggervarning om skildring av ätstörningar. En varning som nog behövs eftersom ämnet är så avgörande del av hela historien. Jag skulle däremot vilja säga att det inte är huvudämnet i filmen utan hur en gemenskap omvandlas till sekterism. Ms Novak börjar som lärare på en elitskola i ett oidentifierat land. Många talar brittisk engelska men miljöerna känns som Centraleuropa. Hon ska lära ut medvetet ätande. Eleverna i den lilla klassen har olika skäl för att ha valt hennes ämne. Någon vill hjälpa klimatet, någon annan få extrapoäng i studierna, någon få bättre hälsa. Novaks vänlighet kombinerat med en saklig kompromisslöshet viskar tidigt om att hon är en potentiell sektledare. Konceptet är att äta mindre och mindre för att till slut höjas till nivåer där mat inte längre behövs. Tron att människan måste ha mat är en inbillning menar läraren. I klassen finns ett par elever som gör en långsam exit från galenskapen men det finns också Ben, som äter som en normal tonåring men pressas in i att följa den strikta dieten.
Hausners eminenta idé förvaltas inte väl. Repetitivt återkommer skildringen av hur barnen äter pyttepyttesmå portioner. Samtidigt lyckas inte filmen få fram varför barnen så hämningslöst går in i experimentet. Förvisso är Ms Novak närvarande, till skillnad från en del av föräldrarna, men den förklaringen är alldeles för vag för att räcka. Hausner fastnar också lite väl ofta i Ulrich Seidls estetik utan att anamma hans skarpa berättande (när han är som bäst). Men samtidigt finns ett intressant mörker kontrasterat av ljust foto som fascinerar.