Film
Twisters
Filmstaden
Regi: Lee Isaac Chung
I rollerna: Daisy Edgar-Jones, Glen Powell, Anthony Ramos, Brandon Perea, Maura Tierney m fl.
Betyg: 1.5
Varför man ens skulle göra om ”Twister” från 1996 är en fråga svår att besvara. Att dessutom göra en dålig variant av en hyfsad actionrulle är än mer förvirrande. Vem har efterfrågat det här? Hur har de fått med en del välrenommerade skådespelare att ställa upp på det? Ville Daisy-Edgar Jones vidga sina vyer och bli möjlig för de storfilmer som kan dra in pengar? Tackar Glen Powell ja till allt just nu när hans stjärna är på uppgång? Många frågor och få svar sammanfattar ”Twisters”.
Kate och fyra vänner arbetar med ett vetenskapligt experiment med målet att skapa en metod för att stoppa tornadon när de slår till. Filmen börjar när de är på väg till en expedition. Den går illa, metoden har ingen effekt på tornadon de entusiastiskt har gått in i och tre av fem forskare mister livet. Fem år senare har Kate gett upp sina drömmar om att rädda världen och arbetar på ett grått meteorologiinstitut. Kollegan Javi, som också överlevde, har gått in i entreprenörskap och vill få med Kate i jakten på tornadostormar igen. Hon går med på att bidra i en vecka. Att jaga tornado har blivit lite av en sport och ett annat mindre formellt gäng finns också där. Tyler Owens är en Youtube-sensation inom området med ambitionen att kommersialisera vetenskap. Tyler och Kate retar varandra och alla vet var det barkar. Romansen mellan dessa två skulle kunna vara en av filmhistoriens mest onödiga kärlekshistorier någonsin. Att Edgar-Jones och Powell helt saknar kemi är i sig en väldigt dålig förutsättning. Romansens syfte verkar vara att väcka lusten hos Kate att återigen ägna sig åt nobel och ren forskning i syfte att rädda världen/mänskligheten. Men det är gjort på ett så tafatt och klyschartat sätt att jag nästan blir illamående av att behöva bevittna det hela.
Klichéerna duggar tätt oavsett var i berättelsen vi befinner oss. Det finns inga beståndsdelar i ”Twisters” som ger något som helst mervärde ur ett tittarperspektiv. Filmens enda förtjänst är att den i sann Hollywood-anda lyckas hålla någon form av spänning igång. Men då är ribban lagd väldigt lågt. I efterhand känns den spänningen meningslös och orealistisk men medan den pågår blir du som tittare ibland engagerad i de mer extrema katastrofscenerna.