Människan kan ibland vara svår att få syn på mitt i det brus och sus och stök och lunk som vi kallar för livet. Den som får tag i en biljett till någon av Östgötateaterns mycket få spelningar av Theresia Walsers kammarspel "Nån sorts lugn före stormen” är därför att gratulera. "Människan tycker om att titta på människan. Därför är teatern odödlig", säger rollfiguren och skådespelaren Franz Prächtel i pjäsen som sätts upp på Café Gycklaren i teaterns hus i Norrköping.
Pjäsen är i sig ett litet mästerverk om just människan. Skådespelarna Richard Carlsohn, Tobias Almborg och Maurits Elvingsson gör ett kanonjobb på den intima scenen. Teaterns odödlighet består i att vi i publiken är helt med på att människan framträder som tydligast när hon visas upp av skådespelare.
Theresia Walser är en samtida tysk dramatiker. Hennes geniala grepp för att visa oss själva för oss själva är att sätta tre skådespelare på scenen som förenas av att ha gjort roller som Hitler och Goebbels på film och teater.
Det är sannolikt en vågad dramaturgi var som helst i världen att ta vägen över Hitler och Goebbels för att låta skådespelare visa oss något väsentligt om hur människor är. I en tysk kontext kan jag emellertid tänka mig att Walsers pjäs framstår som än mer dramatisk än vad den gör i Sverige och Norrköping. Även om även vi i Sverige hade vår beskärda del av nazister när det begav sig så går det naturligtvis inte att jämföra med det tyska traumat. Tio års nazivälde, Förintelsen, världskrig och därpå följande Öst – och Västtyskland skapar en psykologisk fond i varje teaterstycke som sätter Hitler på scenen.
Handlingen är enkel. Tre skådespelare i olika generationer möts inför ett offentligt samtal som de ska medverka i. Utifrån sina gemensamma erfarenheter av att ha spelat Hitler/Goebbels är det tänkt att de ska tala om ondskan och om sina egna beslut att tacka ja till skådespelaruppdrag av det slaget.
Enaktaren pågår under 75 intensiva minuter. Minuterna är laddade med dramatiska skrattspeglar där vi genom våra tre skådespelare får syn på oss själva och på våra mindre tilltalande sidor. Regissören Johan Huldt har valt en stram och mycket effektiv iscensättning. Inget överspel, inga dramatiska effekter och inget pekpinneviftande behövs för att vi ska förstå vad som pågår: Frågan om vems Hitler som var bäst på scenen vinner över alla andra frågor.
”Jag behöver ingen publik. Jag behöver inga applåder”, säger Richard Carlsohns Frans Prächtel. Ingen på scenen och ingen utanför scenen tror honom. Vi vet att det inte är sant eftersom vi är människor som tittar på människor.