En kabaré om Romanisches café i Berlin år 1913 kan med fördel spelas på café Gycklaren i Norrköping år 2018. Det är härmed bevisat av Östgötateatern. Handlingen i kabarén som skrivits av Anita Goldman kretsar runt ett antal verkliga personer som levde och dog under förra seklet. Den tyska och judiska artisten och konstnären Else Lasker Schüler är dramats huvudperson. Hon tolkas behagligt mångtydigt av Marika Lagercrantz som verkligen ser ut att trivas i det intima format som caféteatern erbjuder. Hon och hennes kollegor i ensemblen rör sig mer ute bland publiken på café Gycklaren än på den lilla kabaréscenen. Allsång, dans och groteskerier blandas med korta tunga samtal om det hotande kriget.
Scennärvaron är på toppen hos alla medverkande; inte minst hos Sven Angleflod och Jesper Barkselius som går ut och in i sina olika gestaltningar av samtida författare, målare, filosofer och socialister på ett sätt som för mina tankar till Bertolt Brechts scenkonst. I en sekvens av kabarén sjunger Richard Carlsohn också några strofer av den tyske dramatikern Bertolt Brecht - som faktiskt långt senare även han skulle bli en stamgäst på Romanisches café. Att klippa in Brecht i handlingen är ett elegant sätt att förstärka den politiska tendensen i föreställningen. Det knyter också an till teaterteoretikern Brechts tankar om episk teater. Skådespelarnas uppgift är inte främst att förställa sig på scenen. Deras mission är istället att berätta en historia för publiken. Ett effektivt sätt att berätta en historia på teatern är att skådespelarna kan gå ut och in i sina roller för att på så sätt kunna föra handlingen framåt - eller bakåt, uppåt eller åt sidan - på ett raskare sätt än om hela förflyttningen i tid och rum ska gestaltas av skådespelaren. Det kraftfulla med detta slags teater är just att skådespelaren behåller sin scennärvaro även utanför rollen. I "Det blå pianot" fick vi se fina prov på den teaterkonsten av inte minst Jesper Barkselius.
Kabarén bygger på dikter av Else Lasker Schüler och på nyskriven musik av Elise Einarsdotter. Hennes pianospel och mimik ger väsentliga bidrag till föreställningens underhållningsvärde.
Titeln "Det blå pianot" anspelar på en suggestivt tonsatt dikt av Else Lasker Schüler: "Jag har ett blått piano som jag inte kan spela på då världen är förvildad och rå." Som publik puttas man varligt till tankar om att det krigsnära och - som det skulle visa sig - nazismnära 1913 kanske har sin motsvarighet hos oss 2018. Kanske förnekar vi riskerna ungefär på samma sätt som kabaréns socialister och konstnärer gjorde? Kanske är Else Lasker Schülers förtvivlan också vår tids förtvivlan?
Så kan det kanske vara. Men frukta inte. Detta är ingen plakatteater eller uppfostringsteater. Detta är en klassiskt proffsigt kabaréteater som underhåller medan den sparkar oss lätt i magen. Köp en biljett medan tid finns.