Det är många stjärnor på och utanför scenen när Östgötateatern har Norrköpingspremiär av den nyskrivna musikalen Camera. Handlingen är löst uppbyggd på Ingrid Bergmans liv; en av Sveriges absolut största skådespelare.
Störst av alla stjärnor lyser i mina ögon Maria Möller som Anna Magnani; en av Italiens verkligt stora och först av alla i Italien att vinna en Oscarstatyett. Maria Möllers röst och scennärvaro gör att hon bokstavligen äger scenen vid ett par tillfällen under föreställningen.
Den bärande delen av musikalens dramatiska intrig kretsar runt de två närbelägna vulkanöarna Vulcano och Stromboli i Medelhavet. På Vulcano kämpade Anna Magnani för att under knappa omständigheter göra färdigt filmen ”Vulcano”; en film som hon och regissören Roberto Rossellini (Niklas Riesbeck) skulle göra tillsammans var det tänkt. Så blev det dock inte. Från Hollywood kom nämligen den av USA och nöjdhet uttråkade Ingrid Bergman (Karin Oscarsson) farande över Atlanten för att söka professionella och känslomässiga utmaningar i Italien. Romansen och finansen mellan Rossellini och Magnani sprack.
På grannön Stromboli skapade Rossellini och Bergman filmen ”Stromboli” samtidigt som de bildade familj. Samkörningen mellan liv och händelser på de båda öarna ger nerv och energi åt föreställningen. Musikalens starkaste sångnummer kommer från ön Vulcano där Maria Möller i Anna Magnanis roll sjunger ”Jag är stenarna, jag är lavan, jag är havet, jag är vreden” på ett magnifikt och kraftfullt sätt. Det är liksom ingen tvekan om att hon verkligen är stenar, lava, hav och vrede som varje karlslok nogsamt ska akta sig för att komma i vägen för.
Regissören Eva Gröndahl och hennes filmtekniska team på Östgötateatern har valt att lägga sig på exakt rätt nivå. De har haft miljoner av filmmeter från Ingrid Bergmans liv och verk att välja mellan och de har en fulländad scenteknik för att visa filmer på alla tänkbara sätt. Det är fullt begripligt att frestelsen och risken har funnits där att (över)använda gammalt filmmaterial för att omhänderta behovet av transportsträckor i musikalen – förut var vi där men nu är vi här. Men som sagt; precis innan jag hinner tänka ”nu räcker det med film” så tar filmen slut. Snyggt och sparsmakat i ordens allra bästa betydelser.
En musikal går man på för låtarnas och musikens skull. Det känns lyxigt att gå på teatern och få uppleva en tiohövdad orkester i diket. Denna gång under kapellmästare Nils-Petter Ankarbloms ledning. De levererar musikalmusik av hög klass. Låtarna kräver nog några lyssningar till; spontant bär jag med mig två eller kanske tre ”hitlåtar” i själen från premiären. (En bra musikal ska ha hitlåtar; så är det bara.)
Först och främst den förutnämnda Maria Möllers sång från Vulcano. För det andra den andra aktens stora ensemblenummer ”Så skandalöst” där koreografi, text och sångkonst samverkar helt perfekt. För det tredje den första aktens stora scen där Ingrid Bergman och hennes första make den svenske läkaren Aron Petter Lindström (Patrik Martinsson) sjunger sig igenom sin skilsmässa. Numret har star quality; så är det. Det är väl framfört och texten är laddad med evigt angelägna frågor om parrelationer, om när man är en egoist och om varför det är så förtvivlat svårt att vara nöjd; eller kanske rentav livsfarligt att vara nöjd?
Ensemblen är kort sagt proffsig i allt vad den företar sig. Det dansas, sjungs och sideshowas så det står härliga till. Utöver de bärande och välgjorda rollprestationerna som redan nämnts gör veteranen Christian Zell en dunderroll som Ingrid Bergmans ”Cameron.”
Alla medverkande har inte de mest kraftfulla musikalrösterna. Vilket bidrog till att premiären led av vissa ljudproblem. När aktörerna sjöng längre in på scenen så dränktes texten vid flera tillfällen av musiken. Sådant går att rätta till.
Ljussättningen har några riktiga höjdpunkter. Vid ett par tillfällen fångades Ingrid Bergman in av ett varmt och förklarande ljus som utan ett enda ord och på några få sekunder problematiserade och fördjupade kvinnan och skådespelaren Ingrid Bergman.