Östgötateaterns föreställning, i regi av Pelle Öhlund, har sedan i september spelats i Linköping.
Nu har turen kommit till Norrköping.
”I väntan på Godot”, en existentialistisk fars, är historien om de två luffarna Vladimir (Didi), spelad av Gustaf Appelberg och Estragon (Gogo), spelad av Pontus Plænge.
De väntar vid en landsväg, vid ett ensamt träd, på en viss herr Godot. En gåtfull figur som man inte riktigt får grepp om vem det är.
Regissör Pelle Öhlund talar om absurdism och existentialism, om personer som befinner sig på en icke-plats, där tid och rum inte existerar.
– Medan de väntar fyller de sin väntan med olika saker, de diskuterar, de gråter och de sjunger och de äter morot. De grälar och de skrattar – de fyller sin tid, säger Pelle Öhlund.
Två andra figurer passerar, översittaren Pozzo (William Wahlstedt) med sin piska, en symbol för makten, och hans slav Lucky (Martin Waerme) med en snara runt halsen.
Pjäsen handlar om människans försök att finnas till utan svar.
– Det finns en replik i pjäsen som går så här: "Kvinnan föder grensle över en grav, det glimmar till och sedan blir det natt igen". Det är lite det det handlar om, det där ögonblicket när det glimmar till, det vill säga livet.
En del säger att Godot symboliserar döden, eller Gud, någon slags upplysning eller meningen med livet.
– Det där är upp till var och en att fylla i, vad man tycker att Godot är för någonting.
Det handlar också om vad vi gör med våra liv medan vi befinner oss här på jorden, vad vi fyller våra liv med.
– Det är en existentialistisk pjäs. Sedan är det en väldigt rolig pjäs. Beckett var inspirerad av Chaplin, Helan och Halvan och Buster Keaton och älskade att gå på komisk stumfilm när han gick på bio i Paris.
– Luffaren är en bra arketyp. Har du inget arbete, inga ägodelar, ingenting att försvara, utan det enda du har kvar är ditt liv, din kropp, dina tankar och existens – då kommer vi mycket snabbare på just de här frågorna, som vad är meningen med livet.
"I väntan på Godot" spelas i Norrköping fram till den 15 december.
– Vi gör den väldigt lustfyllt, försöker tar fram humorn i de tragiska momenten, säger Pelle Öhlund.
Efter premiären i Linköping skrev Correns recensent: ”Östgötateaterns tolkning väcker många tankar. Den har tagit fasta på fars och komik. Det är ett ganska lättsamt tilltal. Högt tempo och tvära kast.”