Nina Stemme har en hängiven publik. Den som har hört hennes Isolde glömmer det aldrig. Och när hon våren 2017 gör Brynhilde i Kungliga Operans uppsättning av ”Ringen” är varenda biljett slutsåld.
Även Turandot och Elektra tillhör hennes repertoar. När hon nu gör dem båda på Metropolitan i New York sker det även inför svenska biografbesökare.
– Kort, intensiv och hög, säger Nina Stemme om sången i ”Turandot” som hon alltid inger samma skräckblandade förtjusning.
– Jag gillar att göra henne, man får mäta sig med tenoren, lite tävling blir det. Det är kul att möta en så stark och ihärdig man som den okände prinsen är. Den här kraftmätningen är spännande, och det är svårt att sjunga, men roligt när det går bra.
Turandot använder rösten som rustning. Ingen ska få komma nära, i synnerhet ingen man, resonerar Stemme. Rollen är inte bara en vokal utmaning utan även svår att förstå: Turandot är en empatistörd kvinna som skoningslöst låter avrätta sina friare. I slutet bevekas hon av en slavkvinnas självuppoffrande kärlek till den prins som även vinner Turandots hjärta genom att sjunga en av operavärldens megahits, ”Nessun dorma”.
Puccini hann aldrig själv skriva slutet till operan som i stället färdigställdes av Franco Alfano. Men Nina Stemme har även gjort rollen med Luciano Berios nyskrivna slut från 2001, först på La Scala i Milano och i somras även i Dalhalla utanför Rättvik, med sin man, Bengt Gomér, som regissör.
Där fick hon också chansen att prova nya ingångar till Puccinis iskalla ”principessa”.
– Det var en mycket mjukare tolkning, man ser hennes förändring på ett helt annat sätt och kan förstå henne – kanske som en feminist.
– Hon berättar om sin anmoder som regerade i fredlighet ända tills männen tog över med våld. Det är det här som har gjort henne till den hon är, hon vill hämnas. Det är inte det att hon hatar män. Hon vill bara inte låta sig ägas och framför allt inte med våld, det kunde vi berätta väldigt bra i Dalhalla.
Erfarenheterna finns med även i den ”Turandot” (med det ursprungliga slutet) som hon sjöng i Zürich fram till nyår och i den som hon ska göra i New York. Uppsättningen på Metropolitan har gått i många år och är av det sceniskt överdådiga slaget.
– Man ska ha sett ”Turandot” på Metropolitan, det är en klassiker, hela Kina flyttar in på scenen, säger Nina Stemme som liksom sina föregångare ska bära ett gigantiskt diadem på huvudet.
– Jag kommer inte att kunna röra mig så fritt om man säger så.
Om ”Turandot” är ett operamässigt sprintlopp är Strauss ”Elektra”, som hon gör senare i vår, mer av ett långdistanslopp och i den meningen också en mångbottnad huvudroll av Stemme-sort. Hon är på scenen nästan hela tiden, och är den här gången med från premiären på Metropolitan.
– Den börjar jättedramatiskt och efter en timme på scenen ska man sjunga det mest lyriska man förmår för att få sin syster att begå mord. Det är en roll som innehåller så många facetter, man kan inte bara göra en arg tjej, hon går igenom himmel och helvete, och så är musiken jättesvår, nästan atonal. Men när man väl lärt sig den sitter den i muskelminnet, säger Nina Stemme lätt längtansfullt.
– Det är en roll där man kan berätta mycket mer om vad det är att vara människa. Det är ju ändå i den repertoaren som jag hör hemma. (TT)