Det är nog ett understatement i den högre skolan. Hans memoarer ” I psykiatrins tjänst” ger därför intressanta, ofta drastiska och mycket kunskapsgivande inblickar i allt mellan himmel och jord. Och det är kanske precis så en psykiater ska vara; inte rädas något mellan himmel och jord? Och det gäller kanske särskilt en psykiater som Stefan Krakowski som säger sådana saker som ”Jag tycker inte att man ska krångla till det för mycket. Psykiatri är till 90 procent sunt förnuft.”
En av alla händelser i boken utspelas på Stockholms stadsteater. Krakowski hade haft flera av skådespelarna på teatern som patienter på den privatläkarmottagning han drev under en period. Skådespelarna uppskattade hans tjänster och Krakowski fick frågan om han kunde tänka sig att bli Stadsteaterns läkare?
Så blev det dock inte. Krakowskis ”90 procent sunt förnuft” totalkraschade med den - enligt memoarerna - psykoanalysfrälsta och på Stadsteatern mycket inflytelserika regissören Suzanne Ostens uppfattningar om saker och ting.
Stefan Krakowski argumenterar genomgående för en avgränsad och avskalad förståelse för vad psykiatri är. Jag fastnar särskilt för hans diskussion om att vi människor är ”situationsadekvata”; vi beter oss i linje med de situationer vi genomlever. I ett av många exempel på detta berättar Krakowski om en ung man från Östeuropa som skulle avvisas från Sverige därför att han inte hade några asylskäl. Mannen kommer in på psykmottagningen där Krakowski arbetar och hotar med att ta livet av sig eftersom han mår så dåligt efter beskedet från Migrationsverket.
Krakowski skriver: ” Mannen mår dåligt eftersom han fått ett negativt besked. Det betyder inte att han behöver läggas in på sjukhus. Negativa livshändelser - negativa känslor. Positiva livshändelser - positiva känslor. Varför anser så många inom psykiatrin att det är logiskt med det sistnämnda, men inte det förstnämnda?”
I flera av bokens snabba och lite ”rastlösa” kapitel berättar Krakowski om patientfall där han och hans kollegor verkligen har fått använda sig av de där ”10 procenten” av psykiatrin som består av mer invecklade och krångliga saker än sunt förnuft.
Vi får bland annat stifta bekantskap med Delirium tremens, tvångssyndrom, personlighetsstörningar, drogutlösta psykoser, emotionellt instabilt personlighetssyndrom (EIPS), bipolär sjukdom och narcissism.
Många av exemplen är dråpliga och/eller sorgliga. Människor som är i stort behov av psykiatrisk kompetens befinner sig inte direkt på de ljusa sidorna av tillvaron och inte så sällan hamnar de sjuka personerna i märkliga och uppseendeväckande situationer som kan väcka såväl anstöt som munterhet från omgivningen.
Stefan Krakowski berättar varmt och mycket respektfullt om alla dessa människor i svåra situationer.
Författarens rastlöshet och iver att prova och testa nya saker och infallsvinklar pressar nästan ner honom själv i graven. Ett ”hysteriskt” arbetstempo och ”trassligt privatliv” drev honom in i en depression med självmordstankar. ”Min självömkan visste inga gränser och sedan kom självföraktet”, skriver Stefan Krakowski i en mycket personlig del av sina memoarer.
Krakowski har verkligen provat på många delar av verkligheten. Porrfilmstittande censor på den statliga Biografbyrån; salig i åminnelse. Medföljande läkare på utvisningsresor till farliga platser. Studerat terrorism. Ledamot i Europarådets tortyrkommitté. Ledsagarläkare på SOS - International i Köpenhamn. (Berättelsen om den maniska norrmannen i Tunisien är obetalbar!) Nästan lynchad i Bangladesh. Nästan värvad som spion. För att nu bara nämna något.
Men det blev bra till sist.