Kincaid om relationers brutalitet

En moders varma omsorg om dottern förbyts i en kylig markering av gränser. När dottern blir tonåring säger mamman i "Annie John" med brysk röst att flickan inte kan klä sig likadant som hon längre.

Scenen är typisk för Jamaica Kincaid, som i "Min mors självbiografi" skriver att "kärlek och hat har samma ansikte". Genom hela sitt författarskap gestaltar hon sambandet mellan dessa ytterligheter.

– En är konstruktiv och en är destruktiv. Jag skriver ofta om primära känslor som kärlek, hat och allt där emellan. Det finns inget förfinat i mitt sätt att skriva om känslor, säger författaren på telefon från sitt sovrum i Vermont.

De tvära kasten gäller också hennes person: hjärtliga skratt inleder ofta de mest bestämda åsikter.

I nya "Se nu då", som är Jamaica Kincaids första roman på tio år, handlar det om familjens upplösning. Med långa ironiska meningar och referenser till Jane Eyre, Outkast och grekisk mytologi skildrar hon paret Mr och Mrs Sweet. Han är en uppburen kompositör medan hon "kom med bananbåten". Distansen mellan dem växer, liksom Mr Sweets förakt.

– Individen är komplicerad. Man känner aldrig riktigt någon annan eller ens sig själv. Vem du är ett visst ögonblick kan förändras av något som händer, säger Jamaica Kincaid som själv gick igenom en livskris när hon skrev boken. Hon skiljde sig från sin man som hon varit gift med i 20 år, vilket väckte tankar kring hur tiden förändrar.

– Jag brukade ha en bild på mig själv som sjuåring vid min säng. Och när jag tittade på den undrade jag vad som hände med den person jag var. Vart tog hon vägen?

Jamaica Kincaid växte upp som Elaine Potter Richardson på Antigua men skickades 16-år gammal till USA för att bli barnflicka. Hon bytte namn för att dölja skrivandet för sin mor.

Modern är en central gestalt i hela Jamaica Kincaids författarskap. I "Se nu då" stänger hustrun in sig i ett rum och skriver om sin mor, medan äktenskapet brakar samman. I den tidiga "Annie John" förbyts symbiosen med mamman i smärta över den oundvikliga separationen. Avvisandet föder ett trotsigt avståndstagande i den unga flickan. Men modersbilden verkar på flera nivåer i författarskapet.

– Min psykiater skulle nog förklara det här bättre. Men det var min mamma som lärde mig läsa, när jag var 2,5 år. Vid 3,5 år kunde jag läsa flytande. Det är möjligt att min koppling till läsning och förståelsen av ord går genom min mamma. Men jag har också en koppling till modersbilden via den stora auktoritet som moderlandet representerar, säger hon.

I den vassa essän "En liten plats" skriver Jamaica Kincaid att England får henne att tänka på "de miljoner människor, varav jag är en, som gjorts föräldralösa". Kolonialismen bidrog till ett kärlekslöst samhälle och fortsätter att utarma relationerna. "Självklart", utbrister Jamaica Kincaid med skärpa.

– Det har påverkat oss alla att ha erövrats och underkuvats. Det påverkar allt, även din relation till språket. Språket jag använder tillhör dem som var mina fiender, säger hon men understryker att kolonialismens brutalitet slår åt två håll.

– Något jag vill göra i mitt skrivande är att visa att det lidande du orsakar andra samtidigt drabbar dig själv. Varje handling bär på sitt eget straff.

Medan Jamaica Kincaid kritiserar moderlandet är hon mer förlåtande mot mödrarna. Hon tycker att hennes egen mor var "bra nog" och avfärdar de romantiska idéerna om den goda modern. I sin litteratur vidgar hon vad kvinnor får vara och göra. Hennes hjältinnor är rebeller i ett mansdominerat samhälle.

– De kvinnor jag skriver om har en viss makt över sig själva, inte genom politiska beslut, utan för att de tar sig runt reglerna, säger hon.