De bio-röda stolarna är framtagna till dagens konsthappening, medvetet lagd under Flimmer Norrköping Filmfestival.
- Det blir popcorn också, för det ska man ju ha till film, säger Calle Holck med ett leende.
Totalt fem vidoeverk av Calle Holck visas på Verkstad - rum för konst. Moa HannerzSimå och Yvonne Olofsson fick upp ögonen för hans videokonst genom verket Twenty Happy Endings som visades på Kungliga Konsthögskolan Mejans avslutningsutställning. Hock driver där med hollywoodska slutscener av typen där hjälten och hjältinnan förenas i en lång kyss.
- Den behandlar det kollektiva minnet, och rör sig i gränslandet mellan konst och film. Han jobbar effektivt med betydelseförskjutningar på ett sätt som gör betraktaren osäker. Det tycker jag är ett kännetecken på god konst, säger Moa HannerzSimå.
"Fin envishet"Det äldsta videoverket på Verkstad är How To Make Something Simple Difficult , inspelat 2006, där Calle Holck leker med föreställningar som bottnar i romantiskens bild av konstnären som det ensamma geniet. Här ställs den gamla konstnärsmyten mot filmvärldens arbetssätt i stora produktionsteam. Resultatet blir komiskt när konstnären i något som påminner om hemmagjorda instruktionsfilmer på You Tube försöker att utföra åkningar, panoreringar och annat som sker vid filminspelning.
- Det mesta skiter sig - men den fångar en envishet som är fin, och en barnslig vilja att klara allt själv, säger Calle Holck.
Han berättar att mycket inspiration kommer från Hollywoodfilm och genrer som feelgood och romantiska komedier. Lycka är ett återkommande tema i Calle Holcks konstnärskap - men i sina videoverk svarvar han ur filmlyckan fram något krampaktigt, desperat och manipulerat.
Mana fram leendenDe roterande spiralerna i videoverket In Your Face tycks referera till hypnosarketyper, serietidningsestetik eller kultiga Batmanfilmer.
- Tanken med verket är att hjärntvätta folk att le genom att påverka det undermedvetna. Egentligen borde jag väl inte avslöja det, men insprängt i filmen finns en bildruta med en leende mun som hjärnan uppfattar, men vi förstår inte vad vi ser, säger Calle Holck.
Time Is Not Importat Only Life är ett tre timmar långt videoverk där konstnären sitter och tittar på en lätt vissnad basilika. Men den handlar mindre om förgängelse och mer om människans grundläggande behov av närhet och bekräftelse.
Dessutom visas Me Color And Julia Roberts, en manipulation av succéfilmen PrettyWoman, där alla karaktärer utom Julia Roberts PrettyWoman, med en stalkeraktig desperation döljs med färgfält. Och slutligen The End, där de skakande slutorden förmedlar en domedagskänsla.
