Tillsammans med basisten Tomas Sjödell och trumslagaren Jonas Bäckman hyllade de en handfull jazzstorheter.
Det är lätt att glömma bort hur mycket arbete som ligger bakom den musik som presenteras från estraderna världen över. Erik, Johnny, Tomas och Jonas får det att låta så enkelt. Och så enkelt kan det bara låta när utförarna är världsartister.
Med en nästan osynlig nickning eller en omärklig blick skickar de signaler till varandra. Till det kommer signaler i musiken som går oss vanliga dödliga förbi. Det är artisteri och musikalitet på hög nivå. Tidigare under dagen hade musikerna haft klinik med ett nittiotal elever från länets folkhögskolor och DeGeergymnasiet.
Gruppens musik har rötterna i 50- och 60-talets moderna bebop. Eriks ”Old Cat” var minsann ingen soffliggare. Full fart från början till slut. I december förra året blev Johnny Ek pappa. Alla räknade med en ”Sally”, men det blev en Folke! Arbetsnamnet ”Sally” ändrades dock inte. Maken till vacker ballad var det länge sedan jag hörde. Johnny mejslade fram sitt budskap med försiktiga rörelser. Såväl publik som Johnny själv verkade tagna efteråt.
Erik Söderlind ville inte vara sämre han utan kontrade med en dedikation till gudbarnet ”Mathilde”. Vissa låtar har satt sig i ryggmärgen. Tempot ska vara på ett visst sätt och upplägget likaså. Därför var det uppfriskande att höra pianisten Bobby Timmons gamla ”Moanin´” i rakettempo. Johnny Ek tog för sig och styrde tillställningen. Om det var rätt tempo? Jag vet inte, jag återkommer i ämnet när jag hämtat mig!
Efter paus inledde Erik med den mycket sällan spelade ”They say it´s spring”. Eriks presentation av versen var ett mästerverk och man föll nästan i trans! ”Mr Kjell” var Eriks och bandets hyllning till organisten och pianisten Kjell Öhman som Erik spelade med mycket. Johnny Eks hyllning till instrumentkollegan Barry Harris, ”Barry´s Theme” var en snabb historia som jag gärna hört mera av.
Ett extra plus till Tomas Sjödell och Jonas Backman, bas och trummor, Dessa två, för mig helt okända musikanter, såg till att kompet hela tiden gav musiken både stöd och tryck framåt. Som sagt, jazz i världsklass av två hemvändare med synnerligen kompetenta vänner.
När sista tonen klingat ut sa Johnny det som säkert de flesta tänkte; Tack till jazzmusiken!