Innan Anna Ternheim kliver ut på scenen ljuder en röst i lokalen, en röst som ber publiken att stänga av ljudet på sina mobiltelefoner. Vad den rösten glömde be om var att be de sittande åhörarna att spänna fast sina säkerhetsbälten. För i samma sekund som Ternheim med band äntrar scenen påbörjas en musikalisk resa, en berg och dalbana om man så vill. Anna Ternheim kastar publiken mellan känslan att befinna sig på en rökig cool jazzklubb, för att i några verser senare lura iväg oss ner i en ruff källare på en karg svartklubb i gamla Östtyskland, och innan man hittat andan eller balansen så står vi berusade framför en storslagen festivalscen.
Denna hisnande resa görs med väldigt enkla medel. En übertaggad Ternheim och ett löjligt begåvat band.
Vilken känsla Ternheim än väljer att klä sina låtar i, mörkt gotiska som i öppnande Hours, eller i vackert countrydoftande som i The Longer The Waiting (The Sweeter The Kiss) så känns det hela tiden ärligt och genuint.
Det är den egenskapen som gör att spelningen blir till något helt unikt. Man sitter som lyssnare på helspänn, man vet aldrig vad man kommer att få. Kommer Charlotte Centervalls rakbladsvassa gitarr riva hål på taket?
Kommer Jonna Löfgrens trummande få väggarna att rasa?
Trots att varje låt bär en huvudroll så är det några nummer som står ut lite extra. Några nummer som förvandlar en vanlig onsdag till ett livslångt minne. Den otroligt vackra Girl Laying Down är ett lysande exempel och den brutala urladdningen i Calling Love ett annat.
Givetvis så delar Anna Ternheim med sig av de fantastiska versionerna av Shoreline och Show Me The Meaning Of Being Lonely.
Två coverlåtar som lika gärna skulle kunnat komma från Ternheims penna. .
Jag erkänner gladeligen att jag blev knockad. Förra gången jag såg Ternheim på en scen var det mer sparsmakat.
Nu finns inga handbromsar eller restriktioner.
Bara en fantastisk spelglädje och en åktur i 190 kilometer i timmen mellan vackra musikaliska landskap.
Om vi ska ta kvällen från början så fick vi den vackrast tänkbara start. Med på Ternheims For The Young-turné är Viktor Olsson. Han har det angenäma uppdraget att värma upp den sittande publiken. Med en fullängdare och en nysläppt EP i bagaget så börjar Herr Olsson få en repertoar som skulle göra de flesta artister avundsjuka. Beväpnad med endast en gitarr och en av popsveriges finaste röster gör Viktor ett klanderfritt jobb. Lägg namnet Viktor Olsson på minnet. Han kommer inom en väldigt snar framtid bära turnéer på egna axlar.
Det har du mitt ord och min underskrift på.