Efter att ha fått lyssnarnycklarna direkt i handen av kompositören var det bara att låta sig kastas ut i kosmos. Vadan och varthän är frågor man kunde ställa sig när man inte riktigt visste vad som var upp och ner i partituret.
Musiken uppfodrade till oro i ledet och någon sorts sökande efter den jämnvikt man aldrig uppnådde. Och som säkerligen aldrig skulle upptäckas. Men jag gillade de pockande rytmerna och lekande klangerna som sökte sig till varandra i växelverkan. Det här var riktigt fräsch musik som triggade igång musikaliska tankar och känslor.
Kvällen huvudnummer var väl ändå Mendelssohns Konsert för violin, piano och stråkorkester. Systrarna Skride, Baiba på violin och Lauma på piano hade absolut den stjärnglans man kan förvänta sig av så unga tjejer och båda kastade sig med friskt mod in i den blott 14-årige kompositörens värld.
De lekte följa John men gjorde det helt simultant och småpratade med musikaliskt lyriska förtecken konserten igenom. Det var riktigt häftigt att följa deras samspel där båda spelade sin solostämma fast liksom parallellt.
Dessvärre är ju inte konserten i sig speciellt upphetsande en vanlig torsdagskväll i februari och jag hade svårt att hitta det där genuina som talade direkt till oss lyssnare.
Mellansatsen var direkt tråkig, trots ett ömsint pianospel. Orkesterns knapphändiga insats hade inte mycket styrfart och violinens klang blev mer genomträngande än behaglig. I den sista satsen lyckades man samla ihop alla medverkande till en gemensam avslutning där klangen hos orkestern blivit lite mulligare och violinisten hittat tillbaka till sin ursprungligt sobra klang.
Efter paus spelade Dvoraks 6:e Symfoni där vi hamnade rakt in i ett sprudlande allegro. Dirigenten de Ridder dirigerade uppmuntrande och frejdligt och det fungerade bra i de partier som kräver kraft och energi. I de mer stillsamma infallen blev det väl yvigt, på gränsen till oskönt och intonationen svajade betydligt.
Det skapade oro i mitt lyssnaröra och gav mig en obehaglig känsla i magtrakten av att inte riktigt veta vart vi var på väg. Klangen och tonen smet iväg åt oväntade håll och det kan ju vara både bra och dåligt, ja till och med uppmana till nya musikaliska erövringar. På det hela kan sägas att klangen spretade med samspelet fungerade hyfsat eftersom orkestern är följsam och gör ett gediget arbete.