Stillebenmåleri på nytt sätt

Sissel Wibom har gjort sig mest känd som porträttmålare med en säker förmåga att känna in person och stämning. Men här visar hon istället stilleben.

- Det här är en sorts ventil till porträttmåleriet, där är man låst till ett uppdrag. I mina stilleben kan jag arbeta mer förutsättningslöst, säger hon.

- Men det som jag är intvingad i är också spännande. Porträttmåleri ska vara tredimensionellt och man får utveckla en förmåga att böja till färger så att de får en plats i rummet och volymen känns. När jag kommer till stilleben kan jag utnyttja mig av det, men jag kan ta i lite mer och leka mer.

Sissel Wiboms måleri kan vid en första anblick te sig sakligt och nedtonat, men hon påpekar att hon experimenterar med färger, och då även med färgen som material. Hon kan låta den rinna och kladda litet, så färgens karaktär och materialitet får ge verken sitt speciella avtryck. På så sätt tar hon sitt stillebenmåleri bortom den noggranna avbildningen.

- Jag intresserar mig för hur man kan göra stilleben idag, när fotografiet har tagit över det realistiska avbildandet. Hur kan man göra något spännande av det sedda? säger Sissel Wibom.

Konstnären Eva Maria Erns måleri tangerar vid stilleben och hon målar objekt som finns i ateljén. Men hon närmar sig motiven på ett annat sätt.

Målningarna är berättar historier, med figurer i omgivningar som påminner om scenografier med monokroma ytor.

- Jag vill skapa små berättelse, men det är kanske inte alltid det händer så mycket. Nu har jag haft ett snår-tema, säger Eva Maria Ern.

När vi talar står hon omgiven av sina fyra årstidsmålningar Försjunken årstid, Snärjig årstid, Vilsen årstid och De höga förväntningarnas årstid. De bär på referenser till klassiska sagor och docklika flickorna huvudrollen pockar på betraktarens uppmärksamhet. Någon påminner om en modern Törnrosa beväpnad med sekatör i de täta busksnåren.

Eva Maria Ern målar in loppisfyndade dockor som hon enligt egen utsago har mängder av hemma. Ibland målar hon dem med masker och bytta huvuden "för att ge dem mer uttryck".

- Det är väl en identitetsgrej kanske, säger Eva Maria Ern utan att fördjupa sig mer i ämnet.

Hennes tuschteknigarna anspelar gärna på emblem och allegorier. Motivet i Sine et sensum sitter en docka sitter på en sköldpadda och är inspirerad av en sedelärande historia.

- Sådana ska vara förklarande, men är ofta lite surrealistiska och förvirrande. I den här tror barnet tror att det sitter på en sten. Det förflyttas, fast det tror att allt är stilla. De gillade att bildsätta sånt på den tiden - döden och tiden som går.

Utställningen på Konstforum öppnade i helgen och visas på Konstforum till och med den 25 november.