På min promenad från tågstationen så såg jag lyckliga människor i blåvita halsdukar, vita tröjor med blåa stjärnor på bröstet. Jag hörde SM-GULD skanderas i var och varannat gatuhörn. Norrköping var under lördagen en stad i tusengradig feber. Så att då "tvingas" slå sig ner inne i De Geer Hallen för en konsert kändes på förhand ganska tråkigt. Jag ville vara ute och leka med de andra lyckliga människorna. Men som tur är så hade Ulf Lundell med sina kombatanter botemedlet för rastlösa guldrusiga själar.
Det må vara Herr Lundell som är affischnamnet och den stora stjärnan, men under aftonen så känns det verkligen som att det är ett band. Lundells musiker tillför låtarna en helt ny dimension, de tillför massa nya muskler, en ny uppsättning av både lungor och hjärtan till låtarna. Och det blir i sina bästa stunder helt fantastiskt bra. Det urtjusiga pianot i Jag Saknar Dig. Janne Barks gitarrintro i Aldrig Så Ensam. Det underbara saxofonstycket i Levade Igen.
Jag skulle med enkelhet kunna plocka ut dissekera varje låt i setlistan och hitta de där guldkornen. Varje ackord pressas ut som om det vore det sista, varje vers sjungs som om det gällde livet. Allt förpackat i en grymt tajt och mycket underhållande förpackning.
Men för varje skyhög topp så kommer det en lite djupare dal. För varje euforisk urladdning kommer en lugnare andningspaus. De lugnare partierna känns lite malplacerade. De känns som stoppsträckor och farthinder efter en tur på autobahn.
Visst bjuder Lundell och bandet på en guldpresent. Dagen till ära när ett SM-guld i fotboll kommit hem till staden så får vi i publiken en helt galen version av Jag Går På Promenaden. Boogiewoogie-rock med en orkans krafter. DET jublet och DET publikgensvaret var utan tvekan kvällens absoluta höjdpunkt.
Det blir som allra bäst under extranumren. Där slängs allt vad handbromsar och återhållsamhet all världens väg. Där går Lundell och bandet all-in. De nedkortade explosiva versionerna av Gå Ut Och Var Glad och Hon Gör Mig Galen var käftsmällar som skakade om och höll på att knocka mig. Den öronbedövande allsången i (Oh La La) Jag Vill Ha Dig var rörande och ärlig.
Efter mer än tre timmar sattes punkten med en version av Club Zebra som aldrig ville landa, låten vägrade ta slut. Den fyllde hela lokalen och varken Friends eller Ullevi hade varit stor nog för den låten.
Tre timmar konsert var över. Tre timmar försvann som minuter. Om nu detta är en avskedsturné för Ulf Lundell så kan jag gladeligen säga att han lämnar scenen med flaggan längst upp i topp.