Det skulle egentligen ha blivit en helt annan utställning på Galleri Kronan. Den preliminära titeln var ”Selfie” och utställningen skulle bestå av flera installationer.
– Det har hänt mycket sedan jag fick klart med att ställa ut här. När jag fick EWK-priset fick jag tänka om. Det är nog en del som undrar vem jag är och då vill jag gärna passa på att berätta om mig. Men också om min vilja att lyfta upp satirteckningen på samma nivå som annan konst. Synen på satirteckning är ofta en annan, kanske för att satir handlar om ett snabbare arbete för tidningar, säger Saad Hajo.
I utställningen skojar Saad Hajo med några av konsthistoriens mest känd verk – av giganter som Van Gogh, Picasso och Magritte. Saad använder de kända motiven i en samtida kontext, där intelligent humor och samhällskritisk udd är viktiga ingredienser. Mona Lisa ler in i mobilkameran på selfiepinnen. ”Den sista måltiden” får en ny innebörd i tuschteckningen när bomberna faller och drabbar civilbefolkningen. Med Facebook-tummarna ”gilla” och ”ogilla” – dras en parallell till den gammaltestamentliga kampen mellan Kain och Abel.
Presenterar sig själv gör Saad Hajo i texten ”Den omöjliga resan” om resan från Damaskus till Norrköping. Där berättar Saad om barndomens lekar och om hur han senare som tonåring brukade följa med sin syster, filmsminkösen. Det var där som han började intressera sig för ansikten och deras successiva förändring med masker och smink. Bland de skådespelare han tecknade fanns den syriske veteranskådespelaren Abdul Rahman Al Rashi – och bilden av honom finns med i utställningen.
– De sa till mig att det var en karikatyr, och jag kände inte ens till ordet innan, berättar Saad Hajo.
Han valde att börja konstskola i Damaskus och beskriver ett tydligt doftminne från den tiden – lukten av virke från stadens portar.
”Min kärlek till att teckna tog över hela min existens, och jag var tvungen att välja mellan två kärlekar: Damaskus eller karikatyr” skriver Saad Hajo i presentationen. Han var tvungen att gå i exil – konstnären som tecknat sig själv som en vandrande hand – och tog sig till Beirut. I ”Mellanrummet” i galleriet skildrar han sin livsresa i bilder. Kyrkorna och moskéerna i Damaskus. Glada danser i det minerade Beirut. Resorna till Kairo. Pyramiderna. En tid i Paris – där Metrons människor lockade mer än museerna.
– Tunnelbanan tog andan ur mig. Det var som en vardagens dokumentär, med filmsekvenser som ändrades från dag till dag, minns Saad.
Cirkeln sluts i Sverige – där Saad Hajo vid en svamptur förra året kände igen doften av trä – den doft som han mindes från de sju portar som leder in till gamla staden i Damaskus. Situationen i Sverige beskrivs med en bild av konstnären med en fot varsin kruka.
– Kultur handlar om att odla, och stärka sina rötter, säger Saad.
Livsresans sista bild blir en hyllning till kärleken – två turturduvor som bildar en fjäril. Men hela utställningen avslutas med "Överklassen" en påminnelse i tusch om klassamhället – och en påtaglig installation som bjuder in besökaren att ta plats på golvet hos familjen som inget har.