Genom åren har Robert ”Robban” Haglund sjungit för såväl Kungen som Harrison Ford. Och tagit hem en världsmästartitel i underhållning med sin manskvartett The Fantastic Four. På den kommande soloskivan ”I Wanna Be Somebody” medverkar en rad namnkunniga artister som Kiss-gitarristen Bruce Kulick, Svante Thuresson och Kee Marcello från Europe.
Men vi backar bandet till de första stegen i karriären. Första gitarren vann han genom att skicka en tecknad serie till tidningen Lilla Fridolf.
– Hade jag inte vunnit den kanske jag inte börjat med musiken. Gitarren var jäkligt dålig, men det var på den jag började klinka, berättar han.
Scendebuten skedde i en lokal rocktävling med första bandet. Ingen kunde spela – men Robban skickade in två låtar från rockbandet Helix som inte så många hade hört. Soundet var ”tillräckligt sopigt för att tas för en demo”.
– De andra i bandet hoppade av i ren förskräckelse. Jag fick bilda ett nytt band med andra som inte heller kunde spela. Men vi var väldigt inne på scenshowerna och ritade hur scenkläderna skulle se ut.
– Vissa människor älskar att repa och träna. De tycker att tjusningen är resan. Men jag har alltid velat nå målet direkt.
Bland de tidiga förebilderna fanns Kiss med sina ansiktsmålningar och extravaganta scenkläder. Redan som åtta-åring fastnade han för dem. Han minns det som igår.
– Jag var ett fan redan innan jag hade hört hur de lät. När jag såg hur de såg ut blev jag helt såld. I min uppväxt älskade jag superhjältar och seriefigurer. Det här var en grupp som såg ut som superhjältar. Sedan dess har bandet varit en del av ens liv, både uppväxten och vuxenlivet.
Även om hans föräldrar inte spelar några instrument, så spelades mycket musik hemma i Vidablick.
– Jag brukar säga att jag är uppvuxen på en sträng diet av Elvis och The Beatles. Det kanske inte var så dumt ändå, med facit i hand.
En plats som var viktig i uppväxten var Nya Strömmen, där fanns möjlighet att låna instrument och lära sig att spela. Robert Haglund spelade i rockband, hårdrocksband och coverband fram till genombrottet i tv-talangtävlingen ”Sikta mot stjärnorna” 1996. Bland annat startade han glamrockbandet Nasty som blev en snackis i stan när de släppte demotejpen ”Wet Pussy Rock”.
– Jag lärde mig tidigt hantverket, hur man kopplar ihop en pa-anläggning, bokar spelningar, att förhandla om gage, marknadsföring.
I ”Sikta mot stjärnorna” imiterade han tonårsidolen David Lee Roth 1996 som låg honom nära röstmässigt. Programmet var enormt populärt i mitten av 90-talet och hade nästan lika många tittare som Melodifestivalen.
– Det var en surrealistisk period, då alla plötsligt kände igen mig.
Under den perioden fick Robban göra en hel del galna gig. Vid ett tillfälle i Karlskoga fick han stå på en konstgjord ö i badhuset och sjunga ”I’m a Gigolo” för ett 50-tal kvinnliga anställda på Posten.
– Det var helt sjukt. Jag stod och sjöng i bastkjol medan tanterna simmade runt. Jag har gjort märkliga ”gigolo”-jobb, eftersom folk inte riktigt hade koll på vem David Lee Roth var, medan låten var väldigt populär.
I samma veva slutade han jobba på Ericssons Telecom AB. När företaget började att varsla folk på 90-talet tog Robban avgångsvederlag på en gång.
– Min förman talade om för mig: ”Du kommer aldrig någonsin att kunna livnära dig på musiken.” Men det fick bara effekten att jag ville överbevisa henne. Jag skulle egentligen vilja tacka henne. Det hon sa bidrog till att jag fick rumpan ur vagnen.
Tv blev en dörröppnare och ledde till första jobbet på Palace-krogshow 1997. För att bredda sig gick han också en skådespelarutbildning på Marieborgs folkhögskola.
– Många övningar kändes väldigt suspekta, men jag förstår nu i efterhand varför vi fick göra dem. Det handlar mycket om att våga, att stå där på scenen ”helt naken” och förmedla ett uttryck. Det var väldigt lärorikt.
Har du haft några problem med scenskräck?
– Nej. När jag var på väg till mitt första gig, som vi bokade själva, så var vi jätte-nervösa. Men så tänkte jag: ”Nej, jag ska inte vara rädd för att det kommer folk och tittar. De ska vara glada att jag spelar för dem”. Jag har haft det tankesättet hela tiden.
– Jag känner mig väldigt hemma på scenen. Nästan mer hemma än hemma. Allt där följer en viss mall. Man vet exakt hur man ska leda publiken genom kvällen.
Robban sökte sig till Stockholm när han märkte att han ”hade spelat på alla scener i Norrköping flera gånger om”. På Kulturama lärde han känna Jonas Fritzon och Niklas Lamby som kom att bli medlemmar i framgångsrika The Fantastic Four. Det var Robban Haglund som var drivande i att bilda kvartetten, där han är baryton. Han fick idén när han jobbade med shower i Fritidsresors Flying team och såg legendariska The Drifters i Spanien.
The Fantastic Four vann inte bara Bert Karlssons hjärta i Talang 2007. Motownkvartetten tog också hem segern i världens största tävling i underhållning, World Championship of Performing Arts, i Hollywood 2012.
Vad i karriären rankar du högst?
– Att vi har hållit ihop och fungerat som grupp i 15 år är något av en bragd i sig. Vissa år har varit som ett stålbad men vi har klarat av prövningarna och nu känns det mer harmoniskt än någonsin tidigare.
– Vi vågar anta nya utmaningar hela tiden och har spelat i väldigt många länder. Sedan minns jag mycket starkt duetten med Richard Street, originalsångaren i The Temptations. Det var häftigt. Vi har gjort en hel del sådant.
Kan den lite präktiga looken kännas obekväm?
– Det kändes kanske så i början, men vi har vuxit in i det. Nu har det blivit en del av oss. Präktigheten sitter mest i kläderna och att vi följer ett visst mönster som hör tiden till. Vi har heller aldrig varit några vilddjur som kastat ut tv:n från hotellet. Vi är motpolen till Mötley Crüe, ha ha.
Under Robban Haglunds 20 år som artist har han spelat i 13 länder, medverkat i sju musikaluppsättningar och fem krogshower. Han snittar numera hundraspelningar per år.
Detta dubbla jubileumsår slår han inte av på takten, då väntar soloskivsläppp och med kvartetten blir det jubileumsturné med premiär i Louis De Geer, spelningar i London och skivinspelning – på Abbey Road Studio.
Vi kan nog konstatera att förmannen på Ericson är överbevisad.