Skivans titel kan ses som en liten lek med alla musikjournalisters iver att kasta band i fack - och alla musikers ryggmärgsreflex mot alla genre-indelningar. Innan någon annan hann före hittade Pentti Salmenranta ett fack åt sig själv: nylonpunk.
- Alla säger ju alltid "ja vill ju inte hamna i nåt fack" (Pentti imiterar sävlig värmländska, reds anm). Men jag kräver att bli placerad i ett, skojar han.
- Texterna är rätt punkiga men musiken snäll. Man behöver inget Marshall-stack för att nå ut. Tvärtom, ett brötigt popband kan bli ett hinder från att nå ut med texten.
Det handlar om klassklyftor och gatuvåld, demokrati och yttrandefrihet. Men också om barn som berövas rätten att umgås med sin pappa och läkare som arbetar åt Försäkringskassan och inte träffar sina patienter.
När Pentti Salmenranta revolterar gör han det med nylon och han formulerar det bäst själv i titelspåret:
Till trevlig ton man ska på käften slå
Nylonpunk är det senaste
Det allra, allra lenaste
sättet att få jorden gå omkull
Pentti har fortfarande sina band kvar, både Blå Häst och Trailerpark Idlers, men han hade några egna låtar som han ville göra något eget av. Han fick värdefull hjälp av Trailerpark-kollegan Morgan Hellman och tillgång till inspelningsutrustning.
- Jag tänkte att de här låtarna kunde få bli en liten sammanfattning av bara mig. Blå Häst är elektriskt och bullrigt och jag ville göra något helt akustiskt. Det är inga elförstärkta instrument, bara jag, några gitarrer och en kontrabas, säger han.
Tycker du att svensk musik är för avpolitiserad?
- Ja, ingen vågar ta i, bara hiphoparna. Och det är bra att de håller på, men det finns få forum för svenskspråkiga visor.
Någon särskild du vill ska lyssna och ta till sig av din kritik?
- Beslutsfattare får gärna lyssna, men jag vill gärna ha vanliga slölyssnare också.
Läs hela artikeln i Folkbladet.