Pensionsdags för "Pekings Paganini"

Efter 42 år i Norrköpings symfoniorkester har det blivit dags att kasta in handduken. Idag bjuder Kryspin Biegniewski sina kollegor på tårta – och i morgon fyller han 67 år.

– Det är som att vara med på sin egen begravning – tänk om man kunde spela då!, skrattar han och tillägger:

– Regler inom arbetslivet är en sak, men jag slutar inte spela!

Att han blev just violinist var mer eller mindre en slump. Egentligen skulle han börja spela piano, men efter kriget var det mesta bombat och förstört i hemlandet Polen. Tillgången på pianon var dålig och familjen hade inte råd med något.

– När brorsan fick en större fiol fick jag hans gamla. Omständigheterna gjorde att jag blev violinist. Men det blev ju bra.

Kryspin Biegniewski vill sprida musikglädje och hans översvallande entusiasm för violinspelet har en smittande effekt. Inte konstigt då att hans båda döttrar Julia, 18 och Nicole, 10 spelar fiol. Det har blivit flera konserter tillsammans och ytterligare är inplanerade. Men utan äldsta dottern Julia som nyligen flyttat till Malmö för musikstudier på högskolenivå.

Det var när Kryspin Biegniewski själv studerade vid Musikaliska Akademin i den polska staden Poznan, som livet tog en ny vändning. Då fick han plötsligt tjänsten som violinist i första stämman i Norrköpings symfoniorkester.

Det var en vinterdag 1971 som han provspelade tillsammans med många andra på Arbis (eftersom Hörsalen renoverades). Men han var egentligen bara på besök i Sverige, hos några kompisar i Göteborg.

– De såg en annons om att en violinist söktes till Norrköping: "Åk dit och sök!". Jag sökte på skoj. Jag var ju bara student och skulle tillbaka till Polen.

Senare kom han att bli känd som "Norrköpings Paganini" för sitt uttrycksfulla och drivna spel. Bland tidningsklippen som Kryspin sparat finns lovord och hyllningar: "Denne man är ett med sitt instrument. Det är en fröjd att lyssna till hans utsökta violinspel." och "Efter paus försökte jag övertala mig själv att det inte var Paganini, som stod där med fiolen, men av prestationen att döma skulle det kunnat vara Paganini."

Han rör sig vant på scenen i De Geerhallens väldiga blåa rymd under Folkbladets fotografering. Men under lika många år var hans och orkesterns hemvist Hörsalen och han har ibland saknat den mer intima scenen.

– Det kändes mera personligt. Vi var så nära varandra, man såg vilka som var där och efter konserten kom folk fram. Idag är det mer anonymt.

Som pensionär har han nu planer på att skriva en bok med sina minnen, för att ge folk en inblick i hur det egentligen är att vara musiker i en symfoniorkester.

– Jag har börjat, och det mesta blir roligt. Jag vill få folk att skratta.

Läs hela artikeln i Folkbladet.