Scenografin är en modern tolkning av den överdådiga rokokostilen - där allt hålls i en stram gåskala. Här på scenen mötte skådespelare och regissör igår pressen för att berätta om föreställningen Farliga förbindelser som har premiär på lördag.
Historien utspelas i en krets av franska aristokrater, där ett av överklassparen roar sig med att förföra - och förgöra. Markisinnan de Merteuil och libertinen Vicomte de Valmont börjar slå vad om unga människors hjärtan, men det hela stannar inte vid oskyldiga flirtar, utan skruvas upp till ett destruktivt spel på liv och död.
Tereza Andersson regisserar teaterns uppsättning av Farliga förbindelser, Christopher Hamptons flitigt spelade pjäs, som i sin tur bygger på Choderlos de Laclos berömda 1700-talsroman.
- Han var brigadgeneral hos Napoleon, vilket är svårt att tro när man möter materialet som måste ha väckt ett oerhört rabalder när den kom. Den var långt före sin tid, säger Tereza Andersson.
Vad fick dig att gå igång på pjäsen?
- Den känns så otroligt modern i sin 1700-talsprakt. Den handlar om människor här och nu. Men allt är i sin extrem, för kvinnans situation var inte så enkel på den tiden. Det är spännande att en man, och inte vilken man som helst, utan en högt uppsatt militär, på 1700-talet skriver en brevroman som så oerhört väl skildrar kvinnors situation och gör det så insiktsfullt.
Genom åren har det gjorts ett flertal dramatiseringar och filmatiseringar som bygger på romanen Farliga förbindelser. Mest känd är nog Hollywood-versionen från 1988 med Glenn Close, Michelle Pfeiffer och John Malkovich. Tereza Andersson berättar att gruppen under repetitionsarbetet har tagit sig tid att se flera filmatiseringar.
- Vi har sett så mycket, först hade vi en plågsam känsla av att filmatiseringen med Glenn Close är så fruktansvärt bra. Den är bra, men när man har arbetat med materialet ett tag upptäcker man att saker saknas. I grunden är människorna kalla, men vi har velat hitta något under det, säger hon.
Paret vars erotiska fåfänga krossar allt i sin väg spelas av Marika Strand och Sven Angleflod. Han berättar att manuset var fullt av anvisningar om hur repliker skulle understrykas med miner, leenden och annat - som de helt sonika struntat i för att inte övermarkera parets cynism.
En strävan i Östgötateaterns arbete med pjäsen är att publiken ska känna att det handlar om moderna människor. Ambitionen är också att inte reducera historien till ett maktspel.
- Vi har jobbat efter hypotesen att det inte bara är ett maktspel, utan att det handlar om två människor som älskar varandra, men båda är skadade på olika sätt. De har tappat förmågan att visa hur man gör när man älskar. De hade kunnat bli lyckliga, men väljer istället att förgöra sig själva och allt i sin omgivning, säger Tereza Andersson.