Karin Larsson tillhörde kretsen av unga konstnärer från Norden som på 1880-talet sökte sig till Grez-sur-Loin utanför Paris. Där slopade man det krystade historiemåleriet i ateljén för att istället ägna sig åt friluftsmåleri. Det var där hon mötte Carl Larsson - och blev blixtförälskad.
Länge har Karin stått i skuggan av sin kände make - men även om hon lade ner måleriet var hon konstnärligt verksam och nydanande. På senare år har hon också lyfts fram som pionjär och stilikon inom textilkonst, inredning och mode.
På Stadsmuseet visas nu en vandringsutställning producerad i Sundborn till Karin Larssons 150 årsdag. Utställningen är en hyllning till henne som textilkonstnär.
I Karins broderier märks ett fritt och framåtsökande formspråk. Till de mer kända verken hör hennes svarta krigskudde med eldsflammor och bloddroppar i protest mot första världskriget. Hon inspirerades också av den stränga formen i japanska träsnitt, vilket syns i en broderad duk med ett stiliserat motiv i vitt och svart.
Men Karin Larsson var lekfull och hämtade inspirationen från skilda håll - även från folkkonst och allmoge.
- Karin var med och formgav Sundbornsdräkten. Många tror att folkdräkterna är gamla, men många gånger är de konstruerade på 1800-talet när nationalismen var som starkast, berättar Bonnie Festin.
Till sig själv designade hon klänningar som var inte bara var vackra, utan framför allt vida, rymliga och praktiska för en kvinna som fick åtta barn. I brev till sin mamma ifrågasätter hon det rådande modet med hårt snärjda korsetter som hindrade rörelseförmågan. Även hennes funktionella barnkläder var före sin tid.
I en del av utställningsytan tar museet upp en parallell historisk tråd - östgötadrällarna - vackra vävda sängtäcken i mustiga färger.
- I relief med det traditionella blir Karin Larssons djärvhet än tydligare, motiverar Bonnie Festin.
Ett 15-tal östgötadrällar visas och till skillnad mot Karin Larssons textila verk är de väldigt regelbundna med sina rutmönster. Men trots den komplicerade vävtekniken finns en variationsrikedom i mönstren.
- Östgötadrällen var sin tids duntäcken och var väldigt specifikt för södra Östergötland, där det var som fattigast, säger Bonnie Festin.
Det vävda övertyget syddes ihop med ett undertyg och fylldes med uttjänt och uppruggat stickylle, tvättad ull eller bomullsvadd.
På 90-talet genomförde Östergötlands hembygdsförening en inventering av östgötadräll, man samlade in täcken och dokumenterade vävnoterna, "receptet" på väven. Inventeringen har också inspirerat väverskor idag att göra våder av östgötadrällen som nu också visas på museet.