Det är oroliga tider och en orolig värld vi lever. Det har nog alla generationer sagt i alla tider. Men 2020-talet har ändå lyckats särprägla sig i både nya och gamla våndor. Filmbranschen påverkas i allra högsta grad. Först kom pandemin, oförutsedd för de flesta men något väntad för experter, och begränsade kulturen något enormt.
Efter en stunds stiltje, Hollywood-stjärnors hopplösa försök att vara folkliga och stängda filminspelningar hittade branschen vägar för att kunna starta produktioner igen. Nästa steg var stängda biografer eller starkt begränsade sådana. När pandemin knappt hunnit lugna ner sig kommer kriget i Ukraina som drabbar många.
Därefter inflation och tryck på människor från alla håll. Att man inte prioriterar biobesök är förståeligt. Vi är två år in i decenniet och alla dessa skeenden har börjat påverka filmer som görs.
Den som tittat noggrant kanske ser en utbredd nostalgitripp från alla håll. Vågen av konservatism som sveper över stora delar av världen har fått en del att drömma om en drömtillvaro från 50-talet. En era som inte egentligen funnits annat än i Hollywood-regissörers syn på 50-talet där allt var ljust, fräscht, i förbättring och i överflöd.
Kvinnor skapade drömhemmet, männen drog in pengarna. Det är inte många samhällen alls som upplevt den verkligheten. Sedan finns en annan stor grupp som drömmer om perioden mellan mitten av 90-talet till 2015. Där rättigheter ökade för fler och fler grupper. En tid då romantiska komedier återigen fick uppsving men till skillnad från 1950-talet fanns ambitioner att göra kvinnor självständiga i gestaltningar på film. Vi vet vad vi har i dåtiden, medan framtiden är ett mysterium för de flesta.
Alla dessa tankar kom till mig i och med nyheten om att en ny "Mitt stora feta grekiska bröllop" ska spelas in. Eller att huvudrollsinnehavarna från första "Jurassic Park" nu är med i nya versionen.
Superhjältefilmerna fortsätter att gå i en evighetscykel där samma historier spelas om och om igen med minimala skillnader. Det är inte många år sedan "Suicide Squad" gick på biograferna, nu ska Harley Quinn och Joker mötas igen via andra skådespelare (Lady Gaga och Joaquin Phoenix). Det har heller inte gått särskilt många år sedan Martin Scorsese ifrågasatte hur mycket konst superhjältefilmerna egentligen är.
Vardagsflykten har fått ännu större uppsving sedan dess. Det är "Top Gun 2", "Deadpool 3", "Gaurdians Of The Galaxy 3", "Sagan om ringen", ny filmatisering av "Övertalning" av Jane Austen och så vidare.
Eftersom samhället i stort tittar bakåt och vältrar sig i nostalgi eller skräck är det svårt för filmerna att inte göra det. Hollywood, i Kalifornien, där många är amerikanska liberaler lever och röstar är nu väldigt påverkad av att högsta domstolen röstat igenom att ta bort aborträttslagen Roe vs Wade. Filmbranschen liksom andra visar sitt missnöje via Instagram idag, och imorgon förmodligen i berättelserna. Framtiden är en kamp som dåtiden hade seglat förbi. Så visst önskar jag originalitet, men samtidigt förstår jag den som vill tillbaka 20 år till ett skojfriskt hyllande av mångkultur via ett grekiskt bröllop.
Ultimat nostalgi: "Elvis" av Baz Luhrman har premiär idag. Flerstegsnostalgi och en av få sommarfilmer som inte är en action.
Sommartider hej hej: Den film på biograferna som har flest positiva betyg från kritiker är nya "Top Gun". Sommaren visar sig från sin sämsta sida.