Vi är strax utanför Norrköping, mellan berg, tallar och granar. Här gömmer sig en liten faluröd sommarstuga med amerikanska vrålåk med dollargrin inpå knuten. I ett lika slitet som charmigt kök, på en yta av kanske är fem kvadratmeter, repar Trailer Park Idlers.
- På sommaren repar vi bara på verandan. Utomhus är det fantastisk akustik här. Fråga mig inte varför, men det kanske har med bergen och träden att göra, säger Pentti "Ben Dee" Salmenranta, gitarrist och basist.
Tio fullängdsalbum på fem år har det hunnit bli. I en recension ringar Folkbladets Ulf Olsson in kärnan: "Sångerna doftar omisskännligt av bourbon, blod och svett. Exteriörerna utgörs av barer, vindpinad halvöken och tumbleweedbollars flykt."
Elisabeth "Miss LisaLee" Hellman berättar att bandet inte går framåt, utan att soundet gått längre och längre tillbaka i tiden. Musikaliskt har man mutat in egna ljudmarker i ett fårat countrylandskap, som bär spår av smärtsamma törnar och svart livserfarenhet.
- Alla är vi kreativa, alla har vi levt livet. Vi kommer inte från någon skyddad verkstad. Det kommer fram i texterna - sorg, glädje, smärta och ilska. Det får man utlopp för, och det får man inom all musik. Vi har fastnat för countryn, den ligger oss närmast och förenar oss, säger "Miss LisaLee" Hellman.
Läs mer i lördagens pappers- eller e-tidning.
