Nils Poletti är chef på Östgötateatern. Han står för regi och manus (tillsammans med ensemblen) för revyn Superkontoret som hade premiär i Norrköping på lördagskvällen.
Premiär
"Superkontoret"
Östgötateatern
Stora teatern Norrköping
Manus: Ensemblen och Nils Poletti
Regi: Nils Poletti
Musiker: Marcus Österlund
Medverkande: Lisa Hu Yu, Caroline Harrysson, Jesper Barkselius, Peter Jansson.
Revyn Superkontoret hade premiär på lördagskvällen den 24 februari. Revyn är Östgötateaterns kommentar till det stora nationella kulturbråk som startade i augusti 2023 då en professor i etnicitet vid Linköpings universitet på DN: s kultursidor hävdade att Norrköping visar hur "nyliberalism parad med nyfascism ser ut i praktiken." I centrum för etnicitetsprofessorns våldsamma angrepp stod kommunstyrelsens ordförande i Norrköping Sophia Jarl (M) Hon anklagades på DN Kultur för det liberalfascistiska övergreppet att uppmana Symfoniorkestern, Östgötateatern och andra i huvudsak skattefinansierade kulturinstitutioner att”erbjuda en produkt som fler människor är beredda att betala för” Professorn påstod också att vid "årsskiftet kommer Norrköpings kommun ha avskaffat kulturen." Årsskiftet är passerat och vi kan konstatera att etnicitetsprofessorns kulturella siargloria har kraschlandat.
Här ser vi alla fyra huvudrollsinnehavarna i ett av Superkontorets revynummer.
Östgötateatern har - likt Symfoniorkestern - fått ett publikt uppsving sedan Sophia Jarls uppmaning. Revyn Superkontoret är ett utmärkt exempel på vad många människor vill ha av teatern: Oerhört skickliga skådespelare som bjuder på skratt, känslor, sång, dans, musik och fräckt välspelad lokalpolitisk satir/parodi. Man kan därför säga att revyn Superkontoret är en blinkning från teaterchefen Nils Poletti till Sophia Jarl: "Vi förstår vad du vill. Den här revyn borde dra mycket folk och öka våra intäkter."
Sophia Jarl gestaltas väl fyrkantigt och verklighetsfrämmande och revyn Superkontoret. Men Jarl och politikerkollegorna bör självklart köpa biljetter till de kommande spelningarna av revyn. Där finns många glada skratt och en och annan eftertanke att hämtga.
Kanske är det just den inbyggda psykologin mellan Jarl och Poletti som är bakgrund till att Sophia Jarl gestaltas på ett våldsamt överdrivet och alls inte träffsäkert sätt på revyscenen. Att Caroline Harrysson framställer henne som en skrikande och svärande maktgalning har liksom ingen markkontakt. Och då blir det heller inte roligt på det genuina sätt som riktigt bra revykonst och satir åstadkommer. Jesper Barkselius i rollen som den politiske vilden Reidar Svedahl får däremot till det på ett sådant sätt att de stundom våldsamma överdrifterna blir till rimliga och inte helt otänkbara förlängningar av den verklige Svedahl och hans högaktuella relationer med Sophia Jarl och till politiken i stort. Samma omdöme gäller för Lisa Hu Yu som KD: s kommunalråd Eva-Britt Sjöberg. De två scenerna där Lisa Hu Yu gör "stand up" framträdanden som Eva-Britt Sjöberg tillhör några av det allra bästa - i stenhård konkurrens - i hela revyn.
Sophia Jarls "stödperson" i SD är Christopher Jarnvall. På revyscenen gestaltas han av Peter Jansson. Med den äran; det ska sägas. Men i kulturens värld befinner vi oss ännu i det stadiet där en SD-politiker per definition och fördom är en kulturens fiende. Janssons roll som Jarnvall blir därför ganska platt och fyrkantig till sitt innehåll.
Hårda tag på Superkontoret. Caroline Harrysson som Sophia Jarl i kamp med Reidar Svedahl i Jesper Barkselius gestaltning.
Flera av numren är revyn är fristående från det politiska kulturbråkets förvecklingar och personer. Och många av de numren är hejdlöst roliga och visar prov på stor skådespelarkonst. Östgötateatern har en fantastisk ensemble som borde kunna dra en betydligt större publik till scenkonstens föreställningar än vad vi ser idag.
Revynumrens återkommande kärninnehåll är den komiska problematiseringen av konflikten mellan kultur och lönsamhet. Tidigt i den första akten bjuds publiken på ett nummer med Superkontorets kommunala ambulansaktiebolag - SKAAB. Numret är lika roligt som tänkvärt när det gäller kritiken mot lättviktiga krav på ekonomisk lönsamhet när det gäller samhällets och livets kärnvärden. Teaterchefen Nils Poletti och ensemblen visar upp stora kunskaper och insikter om skrattets förmåga att hjälpa oss att se saker och ting mer klart.
Premiärpubliken var entusiastisk och glad. Det var jag med. Men jag ska inte dölja att jag hade förväntat mig ännu något lite mer av Nils Poletti. Jag kände mig rätt säker på att revyn om Superkontoret där kommunen avvecklat allt vad kultur heter och där endast lönsamma verksamheter bedrivs också skulle innehålla ett självkritiskt skojande med "kultursidespolitikens" skönandar och vänsternavelskådande kulturpolitruker. Det hade livat upp, minskat polariseringen och dragit upp de teaterstödjande mungiporna något bredare i befolkningen. Det känns lite fegt att inte Poletti tog chansen att skoja lite också med sina egna.