Hon tycks inte kunna miss-lyckas.
Miss Li fick Flygeln att koka och bänkraderna att gunga på fredagskvällen, och publiken ville aldrig att det skulle ta slut. Det är förstås vågat att redan i april, innan sommarens stora Bråvallafestival, påstå att Norrköping upplevt årets bästa konsert. Men det är faktiskt ingen orimlig gissning.
Somliga tyckte att den nya mörkare plattan Wolves innebar ett steg bort från det som Linda Carlsson gör bäst, medan andra menade att den breddat hennes repertoar och det artistiska tilltalet. Jag tillhör dem senare. När hon intog scenen i sin svartvita klänning på fredagen skulle föreställningen komma att bjuda på lika stora kontraster. Från bubblande glädje i Oh Boy!, som för övrigt firade sju år på dagen sedan den skrevs, till kontrollerat allvar och finstämda stråkar i I heard of a girl.
Sångerskan från Borlänge hade kvällen i ett järngrepp från start till mål – och publiken svarade gång på gång.
Färska låtarna Dancing in the dark och singeln Spaceship inledde showen, för att sedan snyggt övergå i Stupid girl från 2009.
Olle Ljungström-covern Nåt för dom som väntar strålade lika starkt som i Så mycket bättre, precis som Pugh Rogefeldts Här kommer natten – som lika lidelsefullt som väntat levererades i avskalad stil. Välbeprövade hits som Dancing the whole way home och Plastic faces hjälpte sedan till att knyta ihop säcken.
Då gjorde det inget att Gustaf Nahlin på trummor kom av sig några gånger, eller att kvällens huvudperson hade vissa tekniska bekymmer med pianot.
Att Miss Li numera kan titulera sig en av landets mest folkliga artister märktes tydligt i den fullsatta konsertsalen – ung som gammal trängdes för att lyssna på yrvädret från Dalarna.
Det var en kväll att minnas. Miss Li har hittat en vinnande väg och växt in i sin stora artistkostym på ett imponerande sätt. En och halv timme varade festen, sedan strömmade en leende publik ut ur Flygeln. Kanske dansade de hela vägen hem.