Knarkskandalen hjälpte Eldkvarn

Vi träffas förstås på Konditori Broadway, där Tony Thorén sippar på en kopp svart kaffe.

– Det här är min planhalva. Här satt vi och smidde våra planer över en äggmacka, säger han.

En bit upp på Bråddgatan bodde han en gång i tiden, ovanför Ost-Evert, där Eldkvarn bildades och repade.

Idag har Tony inte längre någon anknytning till Norrköping.

– Nej, ingenting. Jag bodde ett antal år här, men de lämnade inga större spår i mitt liv, faktiskt.

I boken skriver han om flytten från Göteborg till Norrköping: "Jag hann inte börja skolan förrän vi plötsligt till min stora skräck flyttade till Norrköping! Jävlar, det var inte kul. (...) Det dröjde inte länge förrän jag var hatad i hela kvarteret. Jag var ju en utböling som pratade konstigt och hade skumma föräldrar som aldrig var hemma." Han berättar att de andra ungarna på gården kastade sig över honom och han tvingades löpa gatlopp på Ljura.

– Det var en tuff stad. Och fattig, folk hade knappt toalettrum... Man glömmer lätt hur det var på den tiden.

Att det blev ett band från början är Tony Thoréns förtjänst. Han tyckte att det första musikaliska mötet kändes klockrent när de gjorde en skolmusikal ihop. Bröderna Plura och Carla Jonsson var först tveksamma till idén att starta band.

– För mig var det en självklarhet att stå på scenen.

Som son till en skådespelare och ballerina gjorde Tony tidigt scendebut – men The Beatles fick honom att välja musik istället för skådespeleri. I boken beskriver han att "bomben briserade" i tidiga tonåren när han hörde "She Loves You", eller "slafsju" – som han sa då.

– I min del av världen ska det inte vara Beatles, utan Stones. Så det är ett erkännande... säger Tony och ler. Fast de var så jävla unga kunde de formulera sina liv.

Efter några år i Norrköping flyttade Tony till Stockholm tillsammans med de andra i Piska mig hårt, eller "Pisket" som bandet kallades. Ett helt annat liv började – med kollektiv och socialt umgänge i musikkretsar.

– Det var en spännande tid. Jag är en sådan optimist och jag var övertygad om att det skulle gå bra för oss. Jag skriver också om hur det lyckades – knark. Det är helt sjukt.

Skivkontraktet fick bandet nämligen efter att Tony tillsammans med bland andra gitarristen Curta blev gripna med ett parti hasch på väg hem från Köpenhamn. Till slut lyckades de bli benådade av justitieministern – och socialens utredare som skulle se över deras situation efter händelsen fastnade för bandets inspelningar. Hon berättade om dem för sin man – Leif Nylén i Blå Tåget som jobbade på skivbolaget MNW. Han beslutade sedan att de skulle få göra en skiva.

– Plura trodde inte sina öron när jag sa: "Vi har skivkontrakt nu!", berättar Tony Thorén. Men det är inget råd man kan ge unga band. Vi kan inte säga: "Gör som vi så går det bra". Jag vill inte att någon ska börja knarka.

Läs hela intervjun i Folkbladet.