¦ I kväll är det nypremiär för Kvartersteaterns föreställning Moas rosor. Teatergruppen har plockat in sin succéföreställning från Syltens utescen till Kulturkammaren.
- Det var lockande att göra den igen, säger Åsa Husén, regissör. Inomhus har man andra möjligheter när man är i en "black box". Man störs inte av flygplan eller motorcyklar och man kan arbeta med ljus på ett annat sätt. Det var en utmaning.
I ramberättelsen sitter Moa Martinson på sitt torp Sorunda. Hon har blivit lämnad av Harry och ska skriva Kungens Rosor, den tredje och avslutande romanen i den självbiografiska serien.
Inte färdig med Moa
- Hon är fly förbannad och minns sin sommar, säger Åsa Husén. Moas röst kommer fram, i flera olika lägen. Vi pendlar mellan 1906 och 1939.
Åsa Husén skriver i programbladet att hon har haft svårt att frigöra sig från Moa Martinson, och inte känner sig färdig med henne. Redan när hon i gymnasiet läste Mor gifter sig fascinerades hon av kontrasten mellan berättarjagen.
- Vi får möta olika röster, den naiva 16-åringens och den äldre, efterkloka och ganska krassa berättarrösten, präglad av ett hårt liv, säger Åsa Husén.
- Jag tilltalas av hennes berättande, man hittar alltid något nytt i hennes verk, fortsätter hon.
Föreställningen kallas Moas rosor, och inte Kungens rosor, eftersom hon lyfter fram sina möten, sina rosor - så som Ada, den vackra servitrisen som hon har en kärleksaffär med.
- Moa minns den här sommaren med blandade känslor. Med kärlek och ömhet, men hon blir också upprörd över Adas svek. Hon är populär bland männen och drar iväg till Stockholm utan Moa.
- När Moa skriver är hon också irriterad över utställningen handlar om att visa upp en fin yta, men dölja fattigdom och svält. Ändå får hon någon sorts frid när hon skriver färdigt Kungens rosor - då kan hon lämna den här sommaren och göra bokslut.
Blir det tredje gången gillt och ett bokslut även för er - eller får vi se fler Moas rosor?
- Det känns kanske som ett bokslut, men samtidigt blir jag inte av med Moa, så man vet aldrig, säger Åsa Husén.
Den välbesökta föreställningen på Syltenberget sattes upp 2006 i samband med 100-årsjubileet av Norrköpings konst- och industriutställning. Året därpå blev föreställningen en vandringsteater.
- Nu blir det mindre event, och mer traditionell teater.
- Vi vill föra vidare det Moa berättar om. Hon lyfter fram kvinnor som inte har synts innan och återkommer ständigt till fabriksarbeterskorna. Det har präglat henne. Vi vill hålla den delen av Norrköpings historia levande.