Julshowens fjärde ess

Dessförinnan har de självutnämnda tre essen Sanna Nielsen, Shirley Clamp och Sonja Aldén tillsammans med tuppen i sällskapet, Måns Zelmerlöw, bränt av ett så väl fartfyllt som stämningsfullt potpurri av jullåtar inför den fulla salongen. De tre damerna har gjort det här förut och det märks. Hela konserten doftar rutin ut i fingerspetsarna och sångrösterna är väldigt välsmorda. Utan att det känns slentrianmässigt eller trött bör tilläggas. I ett skojfriskt nummer trånar de efter den unge hanen Zelmerlöw som i år beblandar sig med dem, de klämmer ihop de allra mest klämkäcka julvisorna i ett höghastighetsmedley och bjuder på sig själva med så väl visselsolo som medveten falsksång. Men de turas också om att sjunga solo och bjuda på mer innerliga tongångar. Sonja Aldéns Ave Maria strax efter den obligatoriska pausen är riktigt stark. Måns Zelmerlöw är som sagt ny i det här juliga sällskapet, men han smälter in på ett förvånande bra sätt. Det må vara hänt att han fortfarande saknar alldeles för mycket av en egen identitet och kan framstå som lite för plastig för sitt eget bästa. I Cornelis Vreeswijks Jultomten är faktiskt död försöker han till exempel härma originalsångaren istället för att göra sången till sin egen. Men han visar med eftertryck att det inte är något fel på sångrösten och svarar högst oväntat för ett av de allra starkaste numren när han med manisk blick framför Et Maintenant och får hela publiken att falla för det vackra franska språket. Det är en riktigt angenäm julkonsert som rullar förbi Norrköping med två fullsatta föreställningar och när den toppade schlageravslutningen klingat ut lämnas jag bara med en enda fråga. Det vore snudd på elakt att peka ut Shirley Clamp som den svagaste rösten i sällskapet, men hon känns mer som showens rivjärn. Var det verkligen rätt att låta henne ta hand om O Helga Natt när både Sanna Nielsen och Sonja Aldén finns med i uppsättningen?

Information till våra läsare

Julshowens fjärde ess