Barn och unga hör av sig till Jenny Jägerfeld med frågor och funderingar om relationer och konflikter. Hon har en frågespalt i Svenska Dagbladet och har tidigare varit rådgivare på flera andra forum.
– Det blev tydligt för mig hur tidigt många kände att den könsidentitet de tillskrivits vid födseln var fel, säger Jenny Jägerfeld på telefon.
Hon berättar att hon särskilt fångades av desperationen i rösten hos en transpojke, juridiskt sett född som flicka. Men när hon ville ge honom uppmuntrande boktips tog det stopp – i barnboksvärlden finns få transkillar.
– Jag hittade inget. Bara bloggar som var jättedeprimerande eller Youtubeklipp som handlade om fördomar och förtryck som transpersoner drabbas av. Därför kändes det viktigt att skriva en bok som var hoppfull.
För en tid sedan gavs barnboken ”Brorsan är kung!” ut på Rabén & Sjögren förlag. Det är en berättelse om den 11-årige skejtaren Måns som flyttar från Stockholm till Malmö med sin mamma. Pappan ska komma efter, men först efter att han cyklat till Paris för klimatet – men läsaren anar att den bakomliggande orsaken är svårigheterna att acceptera att hans dotter Michelle istället vill vara sonen Måns. Längre än till Norrköping kommer inte pappan på sitt första cykelförsök. Mer än så nämner inte Jenny Jägerfeld – uppväxt i Skärblacka – sina gamla hemtrakter. Det handlar mer om Malmö, men mest om att Måns kommer ifrån sitt förflutna och blir vän med den något år äldre skejtaren Mikkel. Men frågan är om Måns ska våga riskera vänskapen och berätta sin hemlighet?
Mottagandet har blivit översvallande. Recensenterna har hyllat Jenny Jägerfeld för hennes förmåga att lyckats göra ett viktigt ämne begripligt och trovärdigt. Hon har också fått många läsarreaktioner – och dem var hon orolig för innan boken gavs ut.
– Det är ett svårt ämne med tanke på diskussionen kring vem som får skriva vissa böcker. Måste man ha egen erfarenhet för att skriva om ämnet? Jag är inte själv transperson och har alltid känt mig som en tjej rakt igenom. Men jag har mött flera både yrkesmässigt och privat som hade funderingar om könsidentitet.
– Jag bryr mig inte om något troll tycker att det här är dåligt att skriva om, men jag skulle bli ledsen om någon transcommunity tycker att jag skriver något fel eller skulle göra saken värre. Men jag har fått fina reaktioner, säger hon.
Så har hon också varit väldigt noggrann. Trots att hon redan är sexolog och kan mycket om trans, gjorde hon en hel del research på bloggar och lät fyra transpersoner läsa boken i slutskedet.
– Jag fick många bra åsikter som gjorde att jag kunde nyansera vissa saker. Det kändes också viktigt att få vissa partier godkända.
– Någon tyckte att jag skulle ha med mer tankar på operation, men jag tänkte att alla opererar sig ju inte. Jag tror också att om vi blir mer förstående för att män och kvinnor ser ut på olika sätt, då blir operationen mindre viktig.
Ser du din bok som ett pedagogiskt verktyg?
– Nej, jag vill inte att den ska ses som någon pedagogisk skrift. Jag säger som Lennart Hellsing: ”All pedagogisk konst är dålig konst, men all god konst är pedagogisk”. Jag vill berätta en historia som griper tag. Men alla böcker som gör ett avtryck ger nya insikter, gör att man lär sig något om sig själv eller andra.