"Jag visste att jag skulle bli författare"

En av de få som lyckats är Anette Kindahl, intendent på Norrköpings stadsmuseum, som den 24 april får sin debutroman Kokongen utgiven på Albert Bonniers förlag.- För mig har det varit mer än en dröm att skriva en roman, det har nästan känts självklart. Jag visste att jag skulle bli författare, så jag drömde som ung om andra saker - som att hålla på med kläder. Samtidigt är det en fantastisk känsla och bekräftelse att få sin bok utgiven.Romanen handlar om Sarahs första arbete på museimagasin. Föremålen och tristessen lockar fram minnen och funderingar kring familjens hemligheter i det förflutna. Ett bärande tema är vårt förhållande till historia, men också kärlekens skilda villkor i olika generationer. I berättelsen ger andra världskriget sitt dova eko, genom nazisympatier och Hermann Görings förlustelser i Sverige.- Jag fascineras av historia, att vi aldrig riktigt kan veta hur det verkligen var. Vi måste använda vår fantasi för att försöka förstå tidigare generationers val och levnadsvillkor. - Det finns en bild av att historia är sann och evig. Men vad som är historia förändras. Industrilandskapet ett bra exempel. Det brukar jag ta upp på våra skolvisningar. En tid sa man: "Riv skiten" - nu har vi historiska visningar i området.- Det vill jag få fram i berättelsen. Vi ser hela tiden på historia utifrån där vi själva är. Det går aldrig att komma ifrån, även om både museifolk och vanliga människor tror det."Nu är det dags"
Tankarna på att skriva en roman hade funnits länge när Anette Kindahl 2006 bestämde sig för att ta ett friår för att ge skrivandet en chans på allvar.- Jag kände att "nu är det dags". Hade jag inte tagit friår, så hade det antagligen inte blivit någon roman, då hade jag inte haft den tiden. Jag sa till människor att jag skulle ut och resa, men i själva verket hade jag min hemliga plan. Jag ville inte säga att jag skulle skriva en roman, det lät väl lite pretentiöst.Anette gick skrivarkurser på Linköpings universitet, Marieborgs folkhögskola och Bona folkhögskola. Efter den första började hon misströsta. Övningarna tog all tid och gav inga svar på hennes frågor kring romanskrivandets konst. Men kursen "Kvinnor skriver" på Marieborgs folkhögskola, som går ut på att skriva självbiografiskt, gav henne idén till Kokongen.- Det är en jättefin kurs och en uppgift var att skriva om sitt första jobb. Jag började fundera över mitt första jobb på Stadsmuseet, inlåst i det stora magasinet. Det var galet på något sätt. Det var så himla kallt och tråkigt att jag la mig och sov där. Jag törs berätta det nu, det är preskriberat, skrattar Anette.Efter ganska exakt två år, i februari 2008, började hon skicka iväg sitt manus till olika förlag. Hennes lärare på Bona folkhögskola, Gertrud Hellbrand, berättade att kanske bara tio procent eller mindre får ett personligt brev eller omdöme tillbaka. En eller två ges ut.- Jag började förstå hur svårt det var. Och att det skulle vara stort att bara få ett personligt omdöme.Efter några månader kom några förtryckta nej tack-brev. Men på försommaren fick Anette ett personligt brev och ett telefonsamtal från ett förlag som berättade vad hon borde jobba vidare med.- Då kände jag mig rätt nöjd. Jag fick bekräftat att jag har någon talang i alla fall.Inget svar
När hela sommaren hade gått hade Annette fått svar från alla utom Albert Bonniers.- Jag tänkte att de är så stora, och de hade väl hört av sig om de var intresserade. Men efter semestern fick jag ett brev. De ursäktade sig att det tagit tid, hoppades att inget annat förlag hunnit före och ville träffa mig.- De gillade vad jag skrivit. När man tänker på det är det helt sanslöst. På skrivarkursen var det rätt mycket diskussioner om att man i princip måste vara kändis för att få ge ut böcker idag.- Mötet med förlaget var helt fantastiskt. Vännerna och de på skrivarkursen som hade läst min text var inte i närheten av den entusiasm som jag mötte på Bonniers.Det andra hade haft invändningar mot, de tre parallella berättelserna och svårigheten att placera romanen i en genre, lyftes istället fram som en unik styrka.När vi ses har Anette Kindahl dessutom nyligen blivit kontaktad av Bonnier Group Agency som vill sälja filmrättigheterna.- De tyckte att min bok var så fantastisk att den borde kunna bli en film eller tv-serie, så de ska nu försöka sälja rättigheterna. Men inget är klart än.n Hur självbiografisk är berättelsen?- Någon har sagt att alla romaner är en tredjedel självbiografiskt, en tredjedel bygger på vad andra säger och en tredjedel är ren fantasi. Det stämmer väldigt bra.- Jag gillar historia och där har jag använt min egen yrkesidentitet. Magasinscenerna är naturligtvis tagna från min egen erfarenhet.n Hur känner du för romanen idag?- Jag känner mig ganska trött på den, ha ha. Det är en lång process att ge ut en bok och jag har väntat ett och ett halvt år. Nu har skrivit sju kapitel på min nya roman och fått klart med ny tjänstledighet. Så jag är där nu. När Anette Kindahl började skriva 2006 lovade hon sig att om boken blev utgiven skulle hon ta ut sina sparpengar och unna sig själv ett friår till.- Nu inser jag att det aldrig skulle gå att skriva och jobba heltid. Tiden behövs. Nu har jag tagit åtta månader, det är vad pengarna räcker till. Nu ska jag leva friårsliv, det var så härligt.Denna gång ville hon tänka ut handlingen i förväg, för att undvika liknande problem med intrignötter som hon drabbades av i arbetet med Kokongen.- Men det gick inte, det var så tråkigt. Jag insåg att så kommer jag aldrig arbeta.Den kommande romanen handlar om en resemannekäng som visar damkollektioner på olika orter. Kvinnan lider av mansfobi, androfobi, och söker upp ett medium för att utforska vad den grundar sig i. Det visar sig att hon levt ett tidigare liv som Madame Tussaud.- Madame Tussauds levnandsöde är fascinerande för en som gillar historia. Hon modellerar ansikten, och det finns en parallell till hur en mannekäng eller modell ständigt förändrar sitt utseende. Fast jag vet inte var det ska sluta någonstans.- Jag har tre-fyra romaner i huvudet. Det handlar bara om tid. Försörjde någon mig skulle jag inte ha några problem alls att skriva dem.