”Jag gillar att ge dumheten spö”

– Om man ska tassa på tå hela tiden så reducerar man min son till att vara ett slags offer. Han är en människa med många bottnar, som kan ha jävligt kul trots sin utsatthet, om han bara får det han behöver för att fungera och trivas. På så sätt är han lik oss alla, säger Eric Löwenthal.

Vi träffas på Dynamo i Norrköping. Ståupparen Eric Löwenthal, känd för sin intelligenta observationshumor, är här för att testa lite av materialet till den kommande föreställningen.

– Man kan inte sitta i garderoben och skriva, man måste ut och stämma av.

Föreställningen ”Fadern – I faderns, sonens och Försäkringskassans namn” bottnar i verkligheten, livet med sonen Alexander, 23. Pappa Eric drar en lans mot byråkratisk stelbenthet, kommunala nedskärningar som slår mot en utsatt grupp, men också fördomar och dumhet.

– Jag gillar att ge dumheten spö. Jag stör mig på att saker fungerar så bristfälligt runt min son, trots att vi avsätter rätt stora resurser för att stödja honom.

– Kommunen och försäkringskassan vill skyffla kostnader på varandra. De hyr in dyra jurister i bråket och sedan måste jag överklaga. Det är fånigt när alla i sak är överens om att han behöver hjälp. Deras jobb är att se till att det blir bra för Alexander.

Till den byråkratiska ordningen hör att familjen ständigt får ordna nya intyg, trots att Alexander har samma handikapp. Samma uppgifter måste skickas in gång på gång. Men värre är den oförståelse och okunskap familjen möts av från myndighetshåll. Framför allt tycker Eric Löwenthal att kontakten med kommunen är besvärlig, och att bedömningarna kan vara godtyckliga.

– Alexander har ett självskadebeteende, och biter sig, men när jag skickar in bilder på hans blodiga händer så säger de på kommunen att han mår bra. Det blir en krock som är absurd.

– Men ingen kan styrka vad Alexander har för behov. Kommunen godtar inte läkarintyg och eller utlåtanden från t ex den dagliga verksamheten. Det enda som har betydelse är vad den beslutande tjänstemannen på kommunen anser, och den personen har inte träffat honom. De behöver inte ha underlag, och vi kan inte bevisa motsatsen eftersom inga papper gäller.

– Det blir svårt, och sådant här drabbar anhöriga som redan går på knä. Jag är ändå verbal och kan läsa papper. Det måste vara jättesvårt för dem som inte har svenska som förstaspråk eller inte har läsvana.

– Men det här är privatversionen. Allt i föreställningen är förstås filtrerat, så att det blir lättsam humor av det. Alla älskar när man drar ner brallorna på dumheten. Det är alltid tacksamt och roligt.

Föreställningen har legat och grott i huvudet i mer än tio år. Det var komikerkollegan Jesper Odelberg, själv cp-skadad, som först uppmuntrade honom att göra showen.

– Han fattade att det här går att göra humor av. Jag förstod det på ett teoretiskt plan. Men jag kunde inte fatta hur man börjar på scenen, för folk blir ju lite oroliga när de inte är beredda. Jag måste avdramatisera. Det går inte bara att säga att han utvecklingsstörd, då får alla olika bilder i huvudet. Jag måste förklara vad han kan och inte, då blir alla lite shaky, för han finns inte här och kan säga vad som är okej.

Hur har han reagerat?

– Han är inte i närheten av att förstå.

Vad drev dig att göra den?

– Jag fattar att jag har något unikt att berätta och då trillade femöringen ner. Ämnet är ömtåligt, men när folk fattar att det finns allvar bakom skratten, då blir det desto roligare.