Isaac tar plats på scenen
Isaac Grünewald gör åter entré på Konstmuseet. Men nu belyser museet en ny sida av ett hyllat konstnärskap.I utställningen "På scen: Isaac" riktas strålkastaren på monumentalkonstnären, dräktskaparen och scenografen.
Isaac Grünewald i sin målarateljé ca 1928. I Konstmuseets nya utställning speglas konstnärens förhållande till teatern, musiken och de stora konstnärliga uppdragen. Besökaren får följa verkens väg från den lilla, första, skissen till monumentalmålningen.
Foto:
- Det här är en processutställning, där besökaren får följa konstnärens arbete från skiss till slutresultat, säger Helena Scragg, utställningsintendent.
Till de viktigaste utsmyckningarna hör de i Stockholms konserthus och Krügerska palatset med sina mytologiska motiv. Men många av de storslagna idéer som Grünewald arbetade med blev aldrig utförda. Därför är det till stor del genom teckningar och förstudier vi känner honom som monumentalkonstnär. Detta material är nog så intressant - och vittnar om en konstnär med översvallande kreativitet, passion för konsten och förmåga att tänka stort.
Fångar glädjen
En av de många tävlingar som Grünewald deltog i gällde den konstnärliga utformningen av tre rundbågade fält i vigselrummet i Stockholms rådhus 1912. Det var också hans första chans att överföra sina skisser till offentliga väggmålningar i stort format. Matisseeleven, präglad av de nya idéerna från kontinenten, arbetade med liv och lust fram hundratals skisser.
Verket "Triangel" visar gracila och stiliserade figurer - kvinna, man och barn. Tävlingsbidraget fick pris, men det utfördes aldrig. Ändå orsakade det en livlig och hätsk debatt i pressen.
- I dagens läge ser det harmlöst ut, men debattörer hävdade att många skulle bli provocerade av nakenbilder i ett kapell. Figurerna flyter också fritt i luften, vilket var helt obegripligt för många. Men för Isaac var det viktiga i motivet färgerna, glädjen och kärleken, berättar Helena Scragg.
1900-talets banbrytande konstnärer sopades undan. Istället utfördes en blek och medeltidsinspirerad väggmålning, med Höga visans hjortar som kysk representant för kärleken.
Myllrande scener
Ett annat verk som aldrig realiserades är de färgsprakande målningarna för Göteborgs stadsteater från början av 30-talet. I en teatralisk gest låter konstnären motivet myllra av scenkonstens kända figurer: Hamlet på kyrkogård, Othello som stryper Desdemona, Romeo och Julia och Commedia dell?arte.
- Vi ser också pegasen och Apollon. De hör till de rollkaraktärer som återkommer på Grünewalds scen gång på gång, säger Helena Scragg.
Till de mest banbrytande insatserna hör arbetet med scenografier och dräkter till Camille Saint-Saëns opera Simson och Delila. Grünewald blev en förnyare av svensk teaterkonst när han som Kungliga Operans första frilansande scenograf radikalt bröt med traditionen av naturalistisk scenografi med illusion av verklighet. Ryska baletten, där dåtidens ledande konstnärer som Léger och Picasso engagerades, stod som förebild. Men också antikens bildvärld.
Tog sig frihet
- Grünewald gjorde grundlig research på Louvrens avdelning för orientalisk konst, men tog sig sedan friheter. Arbetet med Simson och Delila är en bra illustration för övergången till modernismen. Det markerar ett stilbrott, säger Helena Scragg.
Skissen till Delilas dräkt och fotografiet av sångerskan i den färdiga kostymen fångar essensen i utställningen - vägen från skiss till färdigt verk.
Museet har även lyft in centrala målningar ur de egna samlingarna, så som Blixten och Det sjungande trädet. Blixten påminner om att det skissartade uttrycket återfinns även i den färdiga målningen. Och Det sjungande trädet har naturligtvis sin självklara plats i en utställning om musiken och teaterns betydelse i Grünewalds konstnärskap. Det sjungande trädet är också återkommande i konstnärens motivvärld - en av de eviga strängarna på konstnärens lyra.
Så jobbar vi med nyheter