I kväll får basen spela första fiolen

När Björn Malmqvist studerade på Sibeliusakademin 1980 var läraren Olli Kosonen upptagen med uruppförandet av den finske tonsättaren Einojuhani Rautavaaras kontrabaskonsert ”Angel of Dusk”.

– Min lärare var nog med ganska tight i kompositionsprocessen. Andra satsen är som en enda lång kadens, en monolog för solisten, och den har han nog bidragit ganska mycket med. Det låter improvisatoriskt, även om allt förstås är utskrivet, säger Björn Malmqvist, stämledare i SON:s kontrabasstämma.

När Rautavaara skrev ”Angel of Dusk” var han fascinerad av änglar av olika slag och de återkommer i titlar på flera av hans orkesterverk. ”Men det är inte fråga om sagor eller religiöst kitsch, utan om vissheten att något existerar bakom det vi normalt erfar, en annan form av medvetenhet", skriver musikvetaren Stig Jacobsson i programbladet.

– Det känns som jag berättar en historia  i solostämman. Det är mycket melodi.

– Vad den handlar om tycker jag att publiken får bestämma, men titeln säger väl något. Jag är väl ängeln, säger Björn Malmqvist med ett skratt.

"Skymningsängeln" har följt Björn Malmqvist genom musiklivet. Han spelade stycket med Norrköpingssymfonikerna redan hösten 1992, men spelade även solostämman i ett annat sammanhang 2007.

– Det har man nytta av, då har man redan gjort det stora jobbet. Allt finns i bakhuvudet.

Hur känns det att kliva fram som solist?

– Jag tycker att det är kul. En del skulle aldrig kunna tänka sig att vara solist. Det betyder inte att de är sämre musiker för det. Det kräver ett visst mått av exhibitionism.

Björn Malmqvist har ett förflutet som rockmusiker i Norrköping. På 70-talet spelade han elbas i det symfoniska rockbandet Pandora, men han spelade även fusion – genreöverskridande musik som lekte med jazz, rock och andra musikstilar.

När han i 20-årsåldern började spela kontrabas hade han flera års erfarenhet av att spela elbas.

– Det hjälper ju, man blir mer målmedveten i studierna då. Men att börja spela fiol när man är 20 är ju mera sällsynt!

Varför bas?

– Bas har alltid varit mitt instrument. Jag kommer ihåg när jag var tio år och alla tittade på gitarristerna, men jag tittade på basisterna. Jag tyckte att det var häftigare. På ”Hylands hörna” minns jag att jag tittade på Simon Brehm.

– Man växer ihop med sitt instrument. Det är inte alla som tycker att det finns solistiska kvalitéer i kontrabas, men jag tycker det.

– Sedan är det kul att spela bas i orkester också. Man är ju väldigt viktig, och utgör orkesterns fundament. Men för mig är det viktigt att få göra sådana här sologrejer.

Varför?

– För en violinist som spelar solo innebär det att man gör nästan samma sak som när man spelar i orkestern, men så är det ju inte alls för mig. Jag kan ju sitta en hel dag och bara spela simpla saker. Nu är det som att spela ett annat instrument.

Fotonot: Det annonserade verket Suite Espanol av Albeniz kommer i kvällen att ersättas av Rachmaninovs tredje symfoni, då Martin Fröst har blivit sjuk. På pulten står istället SON:s chefdirigent Michael Francis. Under konserten spelas även Sibelius Valse Triste, som planerat.