Jag ska ärligt erkänna att jag hade vissa tvivel på det här turnéformatet som Markus Krunegård kuskar land och rike runt med. För min egen del har Krunegårds musik alltid varit förknippat med sprängfylld energi, svettiga liveshower och öronbedövande allsång.
Men det här, sittande publik? Akustiskt? Endast en kompmanjon på scen?
Efter en dryg minut in i öppningslåten Hemma Börjar Nästa Dag vill jag kliva upp på scenen och Bjurman-kyssa (googla så förstår ni) Krunegård. Då har jag redan fått gåshud över kroppen och "kliat" mig i ögat. Jag sitter fastnålad i min stol. Ögonen är stora som LP-skivor.
Det avskalade formatet på spelningen tillåter texterna att spela en större roll. Orden som i vissa fall är skrivna med blod och tårar tar sig in under huden och slår en järnring runt min själ. Jag hör varenda ord, varenda stavelse, varje andetag.
Jag glömmer bort att andas.
Prinsessan Av Peking, Hell Yeah Norrtälje, Hjälp, oavsett vilken låt jag greppar ur setlist-tombolan så är det så innerligt framfört, så smockfullt med känsla och hjärta. Men trots att varje låt spelar en huvdroll så finns det vissa stycken som sticker ut under aftonen. Små ögonblick som blir till evighet. Jag blundar och tar till mig den fantastiska På Promenaden. Aldrig tidigare har väl den låten passat så bra, känts så ärlig. Vi sitter mitt i vykortet omgiven av Markus Krunegårds berättelser om ungdomens melankoli. Vi sitter fastnålade mellan hat, saknad och kärlek. Alla mina tvivel, alla misstankar ligger nu bland rostiga cyklar på botten av Strömmen.
Den där intima känslan blir extra tydlig när Markus mellan låtarna pratar med publiken utan mikrofonen. Som ett samtal mellan vilka bekanta som helst, och just mellansnacket blir en viktig ingrediens under kvällen. Orden är ärliga och spontana. Värmen från scenen är genuin och överväldigande. Om spelningen hitills gett mig gåshud över hela min långa kropp så är det under extranumren som vulkanen får utbrott. Everybody Hurts mår alldeles förträffligt i sin nya avklädda svit. Den sitter trots sin fjäderlätta skrud som ett slag i mellangärdet. Hela Livet Var Ett Disco överröstas av den där patenterade allsången.
Men ingenting, absolut ingenting kan mäta sig med urkraften i avslutningsåten Korallreven & Vintergatan. Publiken i Flygeln har sedan länge struntat i stolarna. Armar i luften. Allsång över takåsarna och på golvet bildar svett och tårar en mäktig tsunami.
Hela vår nutid nerkokad i en sång.
Hell Yeah Krunegård. Du gjorde det!