Det var en intensiv längtan bort från Åtvidaberg som fick Manuel Santa Eufemia att vilja resa till Japan. Han började lära sig japanska helt på egen hand. Och trots att universitetslärarna i Lund skakade på huvudet åt hans knaggliga uttal fick han chansen att studera japanska på universitetet.
Stipendier från den japanska staten gjorde det möjligt att fortsätta språkstudierna i Japan. Han har bott där i två läsår, senast i kuststaden Nagoya och dessförinnan i Gifu i centrala Japan.
- Första tiden i Japan var som att kliva in i en saga, berättar Manuel.
Han fascinerades av kontrasterna mellan det högteknologiska samhället och de levande traditionerna, men blev framför allt imponerad av den artighet och vänlighet som mötte honom.
Manuel är musikintresserad och under sitt andra studieår i Japan började Manuel skriva raplåtar på japanska. Han rimmar i sina låttexter, något som då knappt existerade i Japan. Den främsta drivkraften var att uttrycka sådant som japaner inte alltid vågar säga. Låtarna kretsade kring att visa vad man tycker och står för som individ.
- Jag uppträdde lite som glad amatör, men det var inte i någon större omfattning, säger Manuel Santa Eufemia.
Chockades av nyheten
Manuel var hemma i Sverige när Japan den 11 mars drabbades av den enorma jordbävningen som mätte 8.4 på Richterskalan. När tv kablade ut bilder på hur tsunamin svepte bort hela städer, blev han orolig för värdfamilj och vänner som bodde ganska nära epicentrum.
Telefonnäten låg nere och det var svårt att få kontakt. I tre dagar satt han och följde nyheterna på tv och försökte få ringa och mejla sina vänner och värdfamilj.
- Jag blev chockad när jag såg bilderna från tsunamin. I Japan brukar man inte klaga och gnälla, men nu sa de: ?Det är fruktansvärt, vi är rädda och vet inte vad vi ska göra?. Jag hörde om många som förlorat barn, hus och jobb - och tog livet av sig efter chocken.
- Då spelar det ingen roll hur mycket vatten eller mat man skickar - om de som bor där inte orkar leva. Jag tänkte att de kanske behövde mentalt stöd.
Han skrev låten "Yomigaere" som har betydelsen "återuppstå", "lev igen" eller "kom igen" som handlar om att inte ge upp. Videon är inspelad i Norrköpings centrum, man ser när Manuel Santa Eufemia samlar in hälsningar på en japansk flagga.
När Manuel gjorde videon hade han en kompis i tankarna. I skalvet fick hon ett vitrinskåp över sig. Det förändrade hennes liv, som tidigare var inriktat på dans och fotografi. Nu kan hon aldrig mer dansa.
Men han var inte nöjd med sin musikvideo.
- Vad är det för skitvideo, den är ju jättedålig? tänkte jag innan jag gick och la mig på kvällen, men dagen efter hade redan 30-40 personer sett den.
Antalet ökade snabbt till några hundra - sedan flera tusen. Nu har den visats närmare 82 000 gånger.
- Jag var osäker på hur det skulle tas emot. Men jag fick hundratals mejl, till och med från ambassader och av några som satt med iphones i de drabbade områdena. En del var riktigt rörande och någon kände sig räddad av min sång. Det kändes som en ära för mig som artist och medmänniska.
Manuel kontaktades av bolaget Tex Agency i Tokyo som av en slump hade hittat videon Yomigaere på nätet. Mejlväxlingen med bolaget utmynnade i att företaget tryckte upp skivan i 2000 exemplar och bjöd in Manuel på turné i Japan.
Manuel kom till Japan den 30 juli och den två månader långa turnén omfattade 14 konserter. Den började i närheten av Fukushima, som hamnade på allas läppar i och med kärnkraftskatastrofen.
- Vi var sex mil ifrån, vi vågade inte åka närmare. Regeringen har sagt att det är säkert utanför en radie på tre mil, men det är inte alls säkert - man har bara inte råd att betala uppehället för alla. Amerikaner som vi träffade sa att man inte skulle vara närmare än tolv mil.
Staden var nästan helt folktom. Kvar fanns män med försörjningsansvar och några få kvinnor som behövde ta hand om gamla eller sjuka som inte kunde flytta.
- Vi spelade två gånger i katastrofområdet. Det kändes viktigt och det var väldigt speciellt att uppträda för de var tacksamma att vi kom dit.
En av dem som Manuel träffade i Fukushima berättade att staden omvandlats till en död stad, där invånarnas "hjärtan har vissnat".
- Han berättade för mig att "de som inte dött i tsunamin har flyttat härifrån. Regeringen tänker inte betala något åt oss, vi lämnas bara här att dö. Det är kört för oss.?Jag kunde inte säga så mycket, men jag lyssnade.
En kvinna som arbetade på hotellet berättade att hon hade fått sparken. Även om byggnaden hade klarat sig i jordbävningen så vill ingen längre åka dit.
- Det är fruktansvärt mycket efterskalv där, berättar Manuel. Jag tror att det var 72 jordbävningar under de två månader jag var där. Varav fem stycken var riktigt stora.
"Som ett jetplan i marken"
Precis före Manuels allra första konsert i Fukushima inträffade en jordbävning på 6,4 bara 72 kilometer bort. Den man som introducerade Manuel på scenen fick avbryta sig mitt i en mening när skakningarna kom.
- Det började skaka mer och mer. ?Pang, pang, pang? sa det bara när dörrarna började smälla.
- Jag hade upplevt skakningar på tre-fyra sekunder, men den här bara fortsatte och fortsatte. Det var som ett jetflygplan i marken. Det var som att åka buss på en skumpig väg, det bara ryckte i golvet. Min hjärna sa att jag skulle hitta ett bord att krypa in under, medan min hjärna sa att jag skulle springa ut. Det gjorde jag. Det var helt bisarrt att se lyktstolparna gunga.
Men att ställa in konserten var uteslutet. Det vägrade Manuel.
- Man kan inte komma för att ingjuta hopp och ställa in en konsert!
Nervositeten att uppträda försvann, och ersattes av glädje att vara vid liv.
- Jag tänkte att om jag någon gång ska köra den här låten så är det nu.
Staden som försvann
Efter Fukushima åkte Manuel Eufemia söderut mot Nagasaki, Gifu, Toyota och Ishinomaki. Ishinomaki är en stad något större än Norrköping och en av de städer som drabbades hårdast av jordbävningen. Den blev nästan helt bortsköljd av tsunamin. Kvar av kuststaden fanns inte mycket mer än ett sjukhus och en militärbunker.
- Det var helt bisarrt när man kom dit. Man såg inga hus. Det som såg ut som betesmarker var gräs som inte hade blivit klippt på ett halvår. Det låg vykort, skor och kläder i gräset. Staden var totalt förintad, den begravdes i vatten.
Manuel berättar om områden där man fortfarande kunde se bilar på taket på ett femvåningshus.
- På platser vi var, där vi inte kunde se havet, hade vattnet räckt sju meter upp.
Japan flyttades 2,5 meter österut efter jordskalvet, men vid kusten handlar det snarare om 4,5 meter
- Vattnet från tsunamin ligger fortfarande kvar. Två kilometer inåt land kunde man se fiskar simma runt i husens första våningar. Fanns döda människor kvar där hade man röda flaggor, och blå om det var kreatur. Där fick man inte gå. Fortfarande har man bara hittat hälften av alla dem som har försvunnit. Många ställen har man inte kommit åt, där vattnet ligger kvar.
Det jobbigaste under turnén var att möta människor i Ishinomaki och höra alla fruktansvärda berättelser, berättar Manuel. Där finns många fiskare som förlorat både familj och vänner. Många försöker dämpa smärtan med sprit, men även antalet självmord är stort i sviterna av katastrofen.
En kvinna kom till Manuel och insisterade på att han skulle ge ett halsband till hennes son. Hon kunde inte acceptera att han var död.
- Folk gick runt och letade efter döda som de redan begravt, berättar Manuel.
- En man jag såg satt i en soffa. Han hade möblerat upp vardagsrummet som det hade sett ut men huset fanns inte kvar. Han satt där och tryckte på fjärrkontrollen. Det var som man kan föreställa sig livet efter apokalypsen.
Ständigt kommer också nya jordbävningar och tsunamis. Men de gör ingen skada, för de kommer tillbaka på de områden där de tidigare jättevågorna redan har raderat allt i sin väg.
Skadorna efter jordbävningen är enorma och att bygga upp Ishinomaki kommer att ta tid, både bilvägar och tågnät har förstörts. Till skillnad från näraliggande Sendai anses staden inte heller lika strategiskt viktig.
Nya erbjudanden
Manuel har blivit erbjuden att komma tillbaka till Japan på ny turné, bland annat till den så hårt jordbävningsdrabbade Miyagi-prefekturen, där Ishinomaki och Sendai ligger. När han först fick frågan var han tveksam.
- Då hade det varit 272 jordbävningar där, så jag kände att jag ville vara var som helst utom i Miyagi-prefekturen. Jag vill kunna sova på nätterna. Men självklart åker jag dit, om det blir möjligt.
I framtiden tror Manuel att han kommer flytta till Japan. Sedan 2009 bor han i Norrköping, men han är uppväxt i Åtvidaberg.
- Jag ville åka så långt därifrån som det bara gick att komma. Trots att det är en fin ort saknas någon sorts livsglädje.
Under en tid jobbade Manuel på Viresjö såg och mötte gubbar i 60-årsåldern som skrattade åt honom när berättade om sina planer på att resa och upptäcka världen.
- De sa till mig: "Jo, men så har ju en annan sagt. En skulle åka till Kina och Japan och gu vet va, men ja har ju jobba kvar." Jag ville inte bli en sådan som skulle åka till Japan och sedan blev kvar hemma.
Rötterna finns inte heller i Åtvidaberg. Manuel är född i Lissabon men har rötterna i Guinea-Bissau och är adopterad av en svenska och en portugisisk pappa.
Oviljan att bo kvar är lätt att förstå när Manuel berättar om 90-talets rasism i samhället. Familjen fick rutorna krossade i huset och hakkors ritade på väggarna.
- De skrev att de skulle döda oss, sprängde brevlådor och några kastade sten på vår katt. Min identitet blev ?nästan svensk? - det kunde man ha skrivit i mitt pass.
- Japansk rasism är trevligare. På en bar i Japan möte jag en man från Osaka som utbrast: ?Näe, du är ju kolsvart! Du är nog den svartaste jag sett! Folk kommer inte att tro mig? och sedan bjöd han på en drink. De är jättenyfikna, och de menar ofta inget illa.
- Mina resor är nog en del av ett identitetssökande. Jag har mött olika kulturer, olika sätt att tänka. Klyschan att man åker för att hitta sig själv i Asien stämmer väl in på mig. Jag har väl kommit fram till att jag är - Manuel.
011-200454