Konstfacks vårutställning är på grund av pandemin uppdelad på flera tillfällen, den del där Sofia Bahlner och Rasmus Nossbring visar sina examensarbeten pågår från den 22 maj till 28 maj.
Sofia Bahlner, 35, är uppvuxen i Norrköping och bor nu i Stockholm. Hon har en bakgrund som modedesigner, men hoppas kunna jobba mer som textilkonstnär.
– Jag har gjort en textil installation, någonstans ett gränsland mellan matta och mjuk skulptur. Den är ganska stor, och så är det som att den lyfter upp mot väggen och växer upp ur golvet till skulpturer, berättar Sofia Bahlner.
– Jag har försökt jobba i tre olika lager, där ett lager är all struktur. Jag jobbar mycket med att hitta nya strukturer och nya ytor.
Ett annat lager är två färgfält som möts, vitt och blått. Det tredje lagret är osynligt – tills man släcker ljuset. Det är inslag av ett garn som lyser i mörkret, och bildar ett nytt mönster.
Sofia Bahlner har använt sig av textila restmaterial från olika företag, en utmaning i sig att kombinera material hon inte själv har valt.
Rasmus Nossbring är ursprungligen från Åby. Som skoltrött 15-åring chansade han på en lärlingsutbildning på ett gymnasium i Finspång, med lärlingspraktik på Reijmyre glasbruk. Här hittade han rätt, lärde sig av de erfarna mästarna och arbetade sedan själv här som glasblåsare.
Glas är förföriskt, det liknar inget annat material, säger Rasmus Nossbring och jämför glasarbetet med dans, rörelse, att man pratar med materialet med hela kroppen.
När han tog en kandidatexamen vid Konstfack 2017 köpte Nationalmuseum in två av hans glasfigurer föreställande glasbruksarbetare i Reijmyre. Nossbring som driver en glashytta i Gustavsberg och nu har tagit en masterexamen vid Konstfack visar på vårutställningen cirka tjugo glasskulpturer.
”I mitt examensarbete har jag undersökt hur minnen hela tiden rekonstrueras och knutit detta till min praktik i glas. Med bakgrund i glasindustrin har jag använt mitt konsthantverk för att utforska hur minnen förändras och med dem definitionen av ens identitet", skriver han själv.
Han fick låna formar från Reijmyre glasbruk, en del av den platsens minnen och historia, något han kombinerat med nya minnen, inspiration från olika konstnärer i dag, och med en tanke kring handen bakom, den skickliga hantverkaren som ofta är anonym i framställningen.