- Vi fungerar ihop lika bra som förr, eller egentligen bättre. Alla har mognat, blivit mer insiktsfulla kloka och bättre på att stå ut med varandras egenheter. Då bodde vi nästan ihop och umgicks dagligen. Nu sitter alla i sina egna stugor.
Det berättar Kenny Håkansson, som numera bor i Huddinge. När Folkbladet ringer håller han på att spika och såga en vägg på en bod.
- Musiken är mitt enda riktiga intresse, man har ingen fritid som musiker. Snickra är roligt, men inget intresse. Det måste göras bara.
Kenny talar om musikeryrket som ett kall. Han har aldrig ångrat att han 1967 slutade sitt jobb som ingenjör på Televerket för att ägna sig åt musiken på heltid.
- Det har jag inte ångrat ännu - och det har ju gått en tid. Det har varit både med- och motgångar. Det har varit ett händelserikt liv så här långt.
- Går man in för något till hundra procent kommer man in på djupet. Har man inte musiken som fulltidssysselsättning blir det inte på samma sätt. Det gör att många inte orkar - familj, försörjning och andra jobb kommer emellan.
Hur ser du på musikbranschen idag?
- Vi spelade för att det var kul med musik. Men i mina ögon verkar det som att man idag utgår från att man ska bli idol. Det verkar spela mindre roll vad man gör - man vill bli känd. Men jag träffar många unga musikanter idag som är jätteduktiga och verkligen kan sitt yrke. Det kan man nog tacka - eller lasta - skolorna för.
- Genom skolorna får man idag chansen att utbilda sig till rockmusik eller musikalartist. Sådana skolor fanns inte före 80-t eller 90-talen. Men jag har svårt att tänka mig att man blir en ny Mick Jagger där. Det kommer fram ganska mycket duktiga musiker, men med ganska lite själ.
Kebnekajse var banbrytande med sina svenska folkmelodier i elektriska rockarrangemang med psykedeliska övertoner. Det var gitarristen Kenny Håkansson som till en början var drivande i ambitionen att börja utforska spelemansmusiken på moderna instrument.
Någon riktig arvtagare kan han inte se att de har.
- Ett intresse för folkmusik finns förstås, men jag har inte upptäckt något som påminner om Kebnekajse trots att jag får en del skivor och filer skickade till mig. Kebnekajse är fortfarande något ganska unikt.
Bandet träffades igen 2001 och släppte sin självbetitlade comebackplatta, den första skivan på 35 år. Sedan dess har det blivit två nya skivor och en till är på väg - den släpps den 26 oktober.
Sedan comebacken har Kebnekajse förädlat sitt musikarv och fortsatt att utveckla sitt karaktäristiska sound med udda rytmsättning, där dubbla basar ger en tjock basbotten "som gitarren och fiolen låter tonerna vila i eller explodera från" - för att citera bandets egen beskrivning.
En sak Kenny Håkansson är tydlig med är att bandet inte spelar på nostalgi.
- Vi lever vidare som vi aldrig har lagt ner. Det är inte någon nostalgiuppståndelse, säger han.
Kebnekajse placeras ibland inom proggen, men Kenny berättar att ingen i bandet var uttalat politisk.
- Det var journalister som placerade oss i proggfacket.
Var ni obekväma med det?
- Nä, det är skitsamma. Progressiv musik står för något som inte stannar upp, utan fortsätter att utvecklas. För oss är musiken är inget museiföremål som ska låta lika varje dag.
- Men sätter man likhetstecken mellan progg och att stå på barrikaderna och sjunga om att proletariatet ska segra så känner vi oss inte hemma. Vi är ju varken höger eller vänster... Även om de flesta kanske är mer vänster. Vi sjunger inte kapitalismens lov.
