Flinck ger förtätad dramatisering
ArbisThorsten FlinckDoktor Flinck
Han har ju sin image att tänka på också. Att räddhågat inrätta sig i leden skulle inte vara hans stil. Ändå gör han det ? också. Lugnt och fint, med perfekt balanserat spel berättar han den hemska historien om Doktor Glas, han fångar oss, det känns som om han suger in publikens uppmärksamhet. Utan åthävor att märka.
Så har han också ett ledigt förhållande till texten, rör sig obehindrat mellan tunga repliker om kärlek-hat-fruktan och skojiga kommentarer om sig själv i situationen. Han kan kosta på sig att vara lite publikfriande i sin grova teckning av den motbjudande ? ymnigt svärjande! ? pastor Gregorius, vi känner med honom ändå. Förgifta den hycklaren du bara, tänker man. Det är ju ändå inte för egen vinning, bara för rättvisa och för kärleken.
Som om det fanns en möjlighet att rätta till världen, att ta sig friheter i den stora ordningen, att göra sig till Gud.
Det är så ett skarpt moraliskt dilemma, så nästan förrädiskt klart och tydligt ? man går ju på det. Man blir en Doktor Glas själv i sin känsla av att han ska ?slå till?.
Trots att Glas tankar sannerligen inte är rena och den kära Helga minsann har sitt för sig.
Så blir livets meningslöshet samtidigt den enda meningen, det stora kan argumenteras emot, det småttiga ges tyngd.
Vi vet, men vill inte.
Stockholm. Svartsjukan. Helga som är så olycklig med sin förhatlige man. Pastorn som bara är hycklare. Otroheten.
All denna fåfänga.
Thorsten Flinck rör sig på en scen med en del krafs som rekvisita, en hög med skor, en litet skrivbord, några böcker. I centrum hänger en snara. Det är dramatiskt, visst, utvägen finns där hela tiden. Men Flinck vinner, efter en stund ser man den mest som en grafisk figur.
Flinck är skådespelaren som kan bära fram denna vasst koncentrerade biktande text av Hjalmar Söderberg i en än mer förtätad dramatisering av Allan Edwall. Han lyckas till och med göra clown av Gregorius utan att det tippar.
Det tar en timme. Det är förfärligt det som händer - och publiken blir lycklig!
Undras just om någon orkar börja om med ett rättsligt efterspel. Man hör sig själv tänka med Doktor Glas skruvade argument. Vem bryr sig om upphovsrätt? Vad gör väl pengar i det här?
Oförbätterligt!
Som bonus får vi en uppläsning, en kortdikt av Kent Andersson om dvärgar ? en gång inhyrda för att inviga Liseberg. Thorsten Flinck läser den bara, och man ryser.
Så jobbar vi med nyheter