Film
Den tysta flickan
Cnema
Regi: Colm Bairéad
I rollerna: Carrie Crowley, Andrew Bennett, Catherine Clinch, Kate Nic Chonaonaigh, Michael Patric m fl.
Betyg: 4
Det är inte bara flickan som är tyst. Hela filmen är tyst och långsam på ett behagligt sätt. "Den tysta flickan" dröjer sig kvar i många bemärkelser. Allt från att inte avslöja saker för tidigt till att kameran stannar kvar även när scenen spelats färdigt. Det krävs självförtroende att våga låta saker ta sin tid. Kanske inte absolut vanligt hos en debutant. Det krävs också skicklighet i manus och regi att få något där det händer så lite att aldrig vara långtråkigt. Lugnet som knappt finns i samhället idag.
Familjemedlemmar ropar på Cáit gång efter gång. Hon är ingenstans att bli funnen tills vi får se en undangömd flickgestalt ute på fältet. När hon väl hittar sin väg in i huset gömmer hon sig under sängen. Det tar inte många minuter att inse att flickan aktivt försöker hålla sig borta från destruktiva mönster i sin familj. För många barn, för lite resurser både i monetära avseenden och själsliga, väldigt lite omtanke och värme. Utan någon förklaring bestämmer sig föräldrarna för att skicka iväg henne till mammans kusin på den irländska landsbygden, i alla fall tills det nya barnet mamman väntar föds. Cáit framstår som ett udda barn i sin familj på grund av hennes envisa tystnad. I den nya fosterfamiljen är tystnad en dygd. Paret Eibhlín och Seán visar en sorts omsorg Cáit blir överrumplad av, men snart kissar hon inte i sängen om nätterna. Effekterna av trauma syns på henne. Cáit är hämmad även när hon börjar må bättre. Hon är ett osedvanligt tacksamt barn. Långsamt och med tillförsikt närmar sig alla tre varandra i små stapplande steg. De vuxnas längtan efter att få ta hand om barnet och speciellt Seáns initiala likgiltighet får sig alla en förklaring. Tre sköra varelser läker varsamt tillsammans.
Kate McCulloughs foto är ett konstverk i varje bild. Kontrasten mellan Cáits realistiska oomhändertagande hem mot fosterfamiljens idyll förkroppsligar den mentala distansen mellan hemmen. Det känns fysiskt i dig som tittare hur trängd du är hos huvudfamiljen och hur befrielse sträcker ut sina armar runt dig när livet hos fosterfamiljen vecklas ut på duken. Det enda jag funderar över är Catherine Clinchs skådespel i rollen som Cáit som eventuellt saknar naturlighet.