Film
I väntan på frihet
Cnema
Regi: Emmanuel Courcol
I rollerna: Kad Merad, David Ayala, Lamine Cissokho, Sofian Khammes, Wabinlé Nabié, Aleksandr Medvedev m fl.
Betyg: 3.5
Om du tycker att berättelsen om regissören som får ett framgångsrikt teaterkompani bestånde av fängelseinterner låter bekant finns en anledning. 1999 kom den svenska filmen "Vägen ut" baserad på verkliga händelser. Björn Källman spelade Jan Jönsson som satte upp föreställning "I väntan på Godot" på Kumlaanstalten, som sedan blev framgångsrik och gick på fler teatrar. Jönsson tyckte tydligen inte om filmen, frågan är vad han känner för "I väntan på frihet".
Hur skådespelaren Étienne hamnar på ett fängelse förklaras inte nämnvärt utan inledningen är pang på med när han anländer till anstalten. Hård säkerhet in för att sedan försöka förklara för fängelsedirektör och interner varför de borde ge av sin tid till honom. Om ett halvår ska pjäsen gå. Idogt arbete leder till att de lyckas och hyllas. I deras första version dyker till och med Godot upp improviserat. Föreställningen ger vatten på vågorna och fängelseinternerna blir efterfrågade vitt och brett. Étiennes liv får meningen, som täcker för de egna misslyckanden som han har i sitt privat- och yrkesliv.
"I väntan på frihet" är atypisk på flera sätt. Exempelvis finns ingen djup katarsis för särskilt många karaktärer. På så sätt är den ovanligt osentimental. Tittaren får aldrig veta vilka brott dessa personer begått och de behöver inte finna förklaring till sin bakgrund eller söka inom sig vad som hänt. Kad Merad jobbar inte med samma livfullhet som Björn Källman gjorde. Han är istället en relativt passiv person till uttrycket men har samtidigt en ordentlig dos passion inom sig. Att han vägrar ge upp på människor fördjupas inte utan är ett faktum som löpande finns där. Slutet, utan att avslöja för mycket, är heller inte särskilt traditionell. Tittaren kan undra om syftet med allt som hänt i en timme och trettio minuter innan. Händelserna den storslagna kvällen, i verkligheten Göteborgs stadsteater och i filmen Odéon, skedde på riktigt. Den dramaturgiska kurvan byter fokus på ett klart oväntat sätt.
Varför skulle någon se den här filmen och inte originalet? Inte för att den skiljer sig så otroligt mycket i förloppet utan för att den franska blicken på en svensk händelse är fascinerande.
Setareh Yousefi