30 år har nu gått sedan Sverige fick sitt första aids-fall och med full kraft har bland andra Jonas Gardell analyserat den omtumlande tiden då homosexualitet kom att skambeläggas mer än någonsin.
Ämnet är hett och Östgötateaterns kunde inte ha träffat mer rätt i tiden med Tony Kushners pjäs. Den sätts nu upp på envist initiativ av regissören Tereza Andersson.
- Det har länge varit ett drömprojekt. Pjäsen är fantastisk och vi har en ensemble som älskar den och slagits med mig att få göra den. De har varit otroligt motiverade, säger hon.
Änglar i Amerika har beskrivits som en ömsint och ärlig skildring av en tid, en storstad, som blir till pulserande mötesplats för levande och döda.
- Som regissör har man vissa teman som man ältar om och om igen. Jag är väldigt intresserad av människor i djup kris, som kämpar likt dårar för att ta sig ur den. Den här pjäsen är sällsynt humanistisk och full av livets överraskningar, möten som är helt otänkbara.
"Världens bästa pjäs"Men det var med viss bävan hon tog sig an pjäsen, en modern klassiker som egentligen är två pjäser nedkortad till ett fyra timmar långt drama.
- Det var läskigt. Först och främst för att jag tycker att det är en av världens bästa pjäser, då är man livrädd att inte göra den rättvisa. Det är också så att folk har förväntningar på en klassiker.
- Sedan är man är programmerad på att en pjäs ska vara tre timmar. Det är krävande att bryta den normen. Man har lärt sig att hushålla med sin energi för att orka, men plötsligt gör man två pjäser.
- Det är ett hästlass att dra, men ingen har tvivlat. Det har varit: "Nu gör vi det här och vi gör det ta mig fan till 100 procent". Jag har inte varit med om att folk jobbat så hårt som de gjort med den här uppsättningen, säger hon.
Läs hela intervjun i Folkbladet.
