I måndags Augustpriset, på onsdagskvällen Norrköping; timningen kunde knappast varit bättre.
Priset hade hjälpt honom att genrebestämma sin bok; tydligen är den att betrakta som skönlitterär.
- Själv har jag sett den som en barndomsmemoar, och egentligen inget annat.
När det unga paret, som efter gruvliga öden skulle bli hans föräldrar, skildes åt i augusti 1944 skulle det rimligen ha varit för alltid. Ty det avskedet ägde rum vid utsorteringsrampen i Auschwitz.
I AlingsåsDet skulle dröja till januari 1946, innan de åter fick vetskap om varandra - och kom samman igen, det gjorde de i Alingsås.
I Södertälje, där fadern fått arbete på den stora lastbilsfabriken, kom sedan Göran och en syster till världen. Men fadern dog, när Göran bara var elva år. Tusen och en obesvarade frågor har sedan lett fram till den här boken.
- Jag ville skriva den inte ur mitt vuxna perspektiv, utan ur barnets. Utifrån det har jag grävt fram berättelsen.
Som han senare insett var det ju så lite han begrep som barn.
- Jag minns min barndom som så ljus och lycklig. Men jag levde ju med två människor, som bar på något så tungt, så tungt. Och jag förstod ju ingenting av det.
Något oväntatI arbetet har ingått att läsa vartenda nummer av lokaltidningar från perioden. Han har också velat skildra, hur föräldrarna från helvetet i Auschwitz landade i det begynnande svenska folkhemmet, med dess blommande efterkrigsoptimism.
Något fullständigt oväntat tillkom under arbetets gång. Långt om länge kom modern med en samling brev, som fadern skrivit till henne; kärleksbrev på polska. Han berättade där om det nya livet i först Sverige, sedan Södertälje - där modern snart anslöt, från Alingsås.
Göran Rosenberg har djupt berörts, ja rentav "chockats", av de starka reaktioner han fått. Han som tagit för givet, att detta var ett ämne för en helt begränsad läsekrets.
- Men min bok har uppenbarligen också väckt minnen hos människor, som haft en helt annan barndom än den jag hade.
