En visuell prakt

Det vi ser är en luftig anrättning, ett stycke lättsam komedi med mycket ögongodis på scenen. Scenografin är förförisk och kostymerna andas lust och lekfullhet. På samma gång galna och granna. Rumpor och bröst framhävs med överdimensionerade bakdelar översållade med blommor, fräck rosenkorsett och blombeströdda jättekravatter som dragits ner över skrevet. Allt blir till en skojfrisk drift med tidens pråliga mode och sirligheter, men understryker också att pjäsen sätter erotiken i huvudrollen. Att stycket på sin tid, 1780-talet, var sådant sprängstoff att författaren kastades i fängelse några månader är idag svårt att förstå. Kritiken mot de sociala skillnaderna är överspelad. Grevar har lyckligtvis inte längre rätt att ligga med sitt tjänstefolk. Det enda utmanande i det vi får oss till livs är möjligen kvinnornas generösa urringningar och glänsande byst. Om ens det. Intrigen är rafflande invecklad med många turer av förvecklingar, spring i dörrar och förklädnader. Susanna ska gifta sig med sin Figaro, men den självgode Greven suktar efter henne. Tjänstefolket smider emellertid planer för att spela honom ett spratt. Man gapskrattar inte, utan småler mer åt kärleksförbindelserna som är rena snurren, det prasslas till både höger och vänster. Grevens page Cherubin ligger inte adelsherren långt efter i kärlekskarusellen. Till de komiska höjdpunkterna hör också Cherubins smäktande kärleksdikt, där Dolly Partons I will always love you försvenskas å det grövsta. I Maurits Elvingssons rolltolkning blir Cherubin en naiv och kärlekskrank yngling som ligger med Franchette (Rebecka Pershagen), kastar lystna blickar på Caroline Harryssons klipska Susanna och åtrår Grevinnan. Den senare gestaltad av Karin Bergquist med en kombination av aristokratisk elegans och ångande sexighet. Kvinnan framställs över lag som vacker och listig, i motsats till den driftstyrde mannen. I synnerhet Patrik Voights Greve görs till en uppblåst och löjlig figur. En hopplös klumpeduns som gör allt fel. Undantaget är vår huvudperson Figaro, en man med äkta kärlek och engagemang. Men det hindrar inte Jesper Barkselius att, liksom andra i ensemblen, spela med glatt humör och leka över ett brett register av mimik och gester. Den svärta i komedin Stina Ancker i förhandsintervjuer sagt ska lysa igenom märks inte mycket av. Visst kan man förstå Grevinnans låsta livssituation och konstatera att tjänstefolket förnedrades av sina överordnades privilegier. Utifrån Beaumarchais pjäs kan klass, kön och makt diskuteras, men det blir mest krystat då allt fullkomligt överskuggas av utanverket. Den visuella prakten. Glädjen i skådespelet. Det flamsiga och tramsiga i intrigmakandet, där både tjänstefolket och Grevinnan deltar med liv och lust. Inget fel i det, ibland får man göra ren underhållning. En bagatell, en vacker karamell, en riktig julklappspjäs med glansigt papper.

Information till våra läsare

En visuell prakt