En hundraårig historia i toner

Det är musikvetaren Stig Jacobsson, tidigare programdirektör på SON, som har gjort en djupdykning i arkiven och skrivit orkesterns historia.

- Jag ville göra en bok som vem som helst kan läsa, men den ska innehålla så mycket fakta att den kan användas av musikkännare. Det är en svår balansgång, säger han.

Nu är den vackra volymen klar, prydd av tonsättaren Sven David Sandströms konstfulla partitur som vi alla tummat på. Det finns nämligen även på 50-lapparna.

Boken börjar med en tillbakablick på symfoniorkesterns tillkomst. Efter livliga debatter i början av 1900-talets fattades beslut att man skulle grunda tre nya symfoniorkestrar i landet. Det stod tidigt klart att Gävle och Helsingborg skulle få varsin. Efter viss tveksamhet blev det strategiska valet Mellansverige - och att ge Norrköping med sin arbetarbefolkning ett tillskott i kulturlivet.

- Det var ett väldigt lyckat beslut. Arbetarstaden Norrköping tog verkligen orkestern till sitt hjärta. Man gav folkbildande konserter med lågt pris och lättlyssnade program. De blev oerhört populära. Det var för det mesta fullsatt.

Ivar Hellman var 22 år när han 1914 tillträdde som orkesterns förste chefdirigent. Till en början gavs flera konserter i veckan med en ganska liten orkester på tjugo musiker.

- Under sina år dirigerade han över tusen konserter. En ohygglig siffra, konstaterar Stig Jacobsson. Den äldsta historien har inte varit så dokumenterad och Hellmans insatser har inte varit så kända. Det är min förhoppning att det här kan intressera ganska många i Musiksverige.

Redan från början ansågs Hörsalen vara en provisorisk konsertlokal. Men det kom att dröja 81 år till orkestern fick sin nya hemvist i Louis De Geer, 1994.

SON har funnits under två världskrig. Stig Jacobsson berättar att följden av kringsårens brist på bensin var att många svenska artister blev kvar i Sverige.

- Även utländska artister blev strandsatta på grund av krigen och visade upp sig. Publiken och kritikerna var förtjusta, men blev ibland besvikna och tyckte att de inte levde upp till berömmelsen.

Upplägget i boken är indelat efter orkesterns chefdirigenter. Stig Jacobssons personliga favorit är Franz Welser-Möst som han menar lyfte orkestern till en verkligt professionell nivå. Innan han tillträdde stod orkestern i sex år utan chefdirigent och den perioden beskrivs som en konstnärlig svacka.

- Det krävs att någon tar det pedagogiska ansvaret långsiktigt, bygger upp soundet och få musiker att fungera tillsammans.

Dirigenterna har med sina olika kynnen präglat orkestern på olika sätt.

- Heinz Freudenthal var en noggrann person och en orkesterbyggare som betydde oerhört mycket. Han kanske inte blev älskad, för han var tuff. Okko Kamu var hans motsats, en bohem som föddes in i musiken.

Amerikanen Everett Lees år på 60-talet präglades av gränsöverskridande konserter, där symfoniorkestern spelade och sedan avlöstes av jazz eller folkmusik.

Ekonomin har genom historien varit ett återkommande bekymmer och 1927 gavs till och med en avskedskonsert, men privata insamlingar löste den akuta situationen.

Hur ser då framtiden ut?

- Behovet att lyssna på levande musik och symfoniorkestrar kommer att fortsätta finnas. Vi har hört sådana profetior länge, men publiken fylls på underifrån.