Film
The Hitman’s Wife’s Bodyguard
Filmstaden
Regi: Patrick Hughes
I rollerna: Ryan Reynolds, Salma Hayek, Samuel L. Jackson, Antonio Banderas, Gary Oldman, Frank Grillo, Morgan Freeman m fl.
Betyg: 2
Driver med spion- och högbrottsgenren
Det börjar bra. Inbjudande egen och rolig. Ryan Reynolds Michael Bryce orkar inte med all stress. Att vara livvakt tär på fler sätt än de uppenbara. Hos sin terapeut får han rådet att ta ett sabbatsår. Befria sig från pressen och våldet. Så han åker till Capri och läser böcker som "The Secret". Ganska omgående hamnar Bryce tillbaka i hetluften. I denna uppföljare till "The Hitman's Bodygaurd" tar Salma Hayek mer plats som Darius Kincaids fru Sonia. Den fräcka humorn, löjliga inramningen och skickliga skådespelare ger en bild av att något gott väntar oss. Tyvärr skapar inledningen en hägring som släpper tämligen snabbt.
Att försöka sig på en beskrivning av intrigen känns meningslöst. I stora drag har Michael Bryce fortfarande inte kommit över att ha förlorat sin "trippel-A-betyg" som livvakt. Det är då psykologen föreslår ett break från yrket rakt av. Darius, Sonia och Michael hamnar till slut i mitten av ett spel där Interpol försöker stoppa Antonio Banderas Aristotle från att sänka Europa. Greken är nämligen väldigt arg över de krispaket som EU försöker ångvälta bort Grekland med.
Vad som ändå är charmigt i "The Hitman’s Wife’s Bodyguard" är den totala driften med hela genren. Bovar med ena märkliga målet efter det andra. Antihjältar med starkt behov av muntvätt med tvål. En röra av händelser som tvingar omaka sorter att ty sig till varandra. Däremot får jag viss känsla av att en sådan film kanske skulle ha räckt. En uppföljare framstår som redundant.
Filmens andra stora förtjänst är de namntunga skådespelare som bidrar med trygghet i en i stora drag bristfällig film. Manuset exempelvis är tämligen pinsam men dialog får liv när Salma Hayek med fräs och emfas förklarar saker, exempelvis sin barnlängtan. Att se Banderas som en tecknad skurk är också fantastiskt roligt även om jag inte bryr mig ett smack om huruvida Grekland tänker köra över Europa i desperation.
Stereotyperna är så många att du knappt reagerar efter en stund. Förnuftig kritik av en röra känns ovärdigt på något sätt. Mest av allt önskar jag att filmmakarna förstår att vi nu nått vägens ände i den här berättelsen. Inga fler uppföljare tack!
Setareh Yousefi