Östgötateaterns uppsättning av "Alla mina liv" av Alan Ayckbourn var tänkt att spelas på en mindre scen, X-scenen i Norrköping, men så kom pandemin i vägen. I stället blev det premiär i teaterhuset i Linköping tidigare i höst.
Nu flyttar föreställningen över till Stora teatern i Norrköping där den ska spelas i två veckor, totalt elva föreställningar.
Två skådespelare står på scenen, Ann-Sofie Andersson Kern och Sven Angleflod. När skådespelarna, som gör flera roller vardera, går in på scenen vet de inte hur kvällen ska sluta. Publiken styr handlingen genom att vid flera tillfällen bestämma vilka val karaktärerna ska göra, något som skapar en direktkontakt mellan publiken och skådespelarna.
– Det har varit väldigt roligt, säger Sven Angleflod om hur det fungerat under spelperioden i Linköping.
– Som den är skriven börjar det med en scen där en kvinna ställs inför ett kanske lite bagatellartat val, men det val hon gör, det kommer att påverka både hennes och andras liv, som våra val gör utan att vi vet om det, när vi gör valen, säger regissören Johan Huldt om komedin.
– Grejen här är att det är publiken som får göra valet åt henne. Därför blir också publiken ansvarig för vad som händer med henne. När vi närmar oss slutet på den första akten så uppstår ett nytt sådant här val. Beroende på hur publiken väljer så blir det helt olika andra akter.
Vilket slut det blir på föreställningen är också en följd av publikens val.
– Så publiken är totalt ansvarig för varje tragedi som kan tänkas inträffa på scenen, säger Johan Huldt.
– Det som är spännande både för skådespelarna och alla som jobbar omkring dem är att när kvällen börjar vet vi faktiskt inte vad vi kommer att spela. Det är en ganska ovanlig förutsättning när man spelar teater.
– Det betyder att vi måste ha alla fyra pjäserna och alla åtta sluten i huvudet. Vi vet ju inte vilket som ska komma just den kvällen, inflikar Sven Angleflod.
Det hela utspelar sig på en skola. Johan Huldt beskriver det som ett minisamhälle, där det på grund av valen uppstår olika konstellationer mellan de olika människorna, "otippade relationer kan uppstå". Här finns till exempel det äkta paret, och vännerna. Slutscenerna är fem år senare. Blir det bröllop eller begravning, och vad hände med drömmarna?
Scenografin är sparsam, med projicerade bakgrunder.