Står länge framför en tavla med titeln “Lesbiskt mönster”. Den är typ rutig, eller kanske mer sexkantig, som mönstret på en vaxkaka. Jaha. En kan inte förstå allt, men kanske låta sig inspireras. Av Cajsa von Zeipels mäktiga silikonskulpturer av kaxiga kvinnor som tar plats, eller Laure Prouvosts gigantiska broderi “Diner party”.
Efter förförra höstens skrivande på heltid kan jag konstatera att det är svårt att hålla igång skrivandet och kreativiteten när man istället jobbar heltid. Efter distansarbetets hela dagar framför datorn har det också varit svårt att motivera sig att sitta ytterligare timmar där. Det är en fråga om prioritering så klart, jag har ju tid, men prioriterar ofta annat. Frågan är vad? Och varför?
Att skriva är kul och givande, det samlar tankarna och hjälper till att sätta ord på vad jag egentligen tänker. Kanske är det prestationsångest som är hindret, så länge jag inte ens försöker kan jag ju inte misslyckas och idén om den där romanen jag ska skriva en dag kan leva vidare.
Ett sätt att i alla fall hålla skrivandet vid liv är att ha några skrivkompisar. Jag behöver deadlines och någon att skriva för och vi är några stycken som träffas med jämna mellanrum och delar texter. Kämpar just nu med en text om inspiration. Vad är det ens? Och hur hittar man den? Tänker igen på konstverken jag betraktat. Var hittade de sin inspiration?
Och hur ofta har de slitit sina hår för brist på densamma? De flesta som ägnar sig åt skrivande vittnar om att de har fasta rutiner och sitter vid sin dator mellan vissa klockslag, oavsett om något kommer ut eller inte. Att vänta på inspiration funkar inte.
Ibland dyker något upp som sätter igång skrivlusten, ett avlyssnat samtal på bussen, en situation eller något som hänt på jobbet, men andra gånger är det verkligen helt omöjligt.
Alla uppslag saknas, ingen kreativitet flödar, allt är bara grått och livlöst. Och plötsligt finns det massor av andra livsviktiga saker som måste tas itu med först, till exempel städa, rensa garderober, byta gardiner, oj då, vad smutsiga fönstrena var, då måste man ju putsa dem också, och så vidare och så vidare.
Samtidigt kanske något gror och processas där i bakhuvudet medan rummen dammsugas och vips så finns där en text. Besöket på Norrköpings fina konsthall hjälpte också till, även om jag fortfarande inte förstår “Lesbiskt mönster”.
Cecilia Lundholm Pålsson