I två månader har Den Svenska Björnstammen repat inför den omfattande vårturnén med trettio spelningar. Närmast på tur står nattklubben Puls i Norrköping.
- Publiken kan förvänta sig lite nytt. Det blir nya variationer på gamla låtar. När jag var yngre tyckte jag inte alls om sånt. Det skulle låta precis som på skiva. Nu tycker jag tvärtom - hoppas publiken gillar det. Men man måste göra det man själv tycker är kul och känns rätt, säger Åke Olofsson.
Det stora genombrottet kom med låten "Vart jag mig i världen vänder", en självhäftande dänga som knyter an till den gamla bönen och lyckas förena lätthet och desperation. Den blev en av de mest spelade låtarna i svensk radio och låg etta på Spotify under en lång period. Den har också citerats flitigt i statusrader på Facebook. För bandet kom den enorma framgången för låten som en överraskning.
- Vi trodde inte ens att radio skulle plocka in den, säger Kim Dahlberg.
- Vi tog ut svängarna och gjorde något som påminde om en barnsång. Vi vill ha en naiv känsla, det är lite av vårt varumärke, säger Åke Olofsson.
Den Svenska Björnstammens naivitet ska inte förväxlas med ironi. Tvärtom har bandet en gyllne regel att aldrig vara ironiska och musiken bottnar i något ärligt och genuint.
- Ironi tycker jag är något väldigt tråkigt och kyligt. Att vara barnslig eller töntig är mer trevligt, man måste mena och känna saker, säger Åke Olofsson.
Drar ner tempot
På debutalbumet "Ett fel närmare rätt" tillåter sig björnarna att dra ner tempot och plocka fram sina mer allvarliga sidor. Reultatet har blivi ett "ganska lugnt album" som fortfarande är dansant.
- Jag tycker att dansmusik är för hetsig och hård idag. Den får gärna vara lugnare. Jag dansar ofta när vi spelar och brukar få håll efter en kvart, säger Åke.
FÖ: Hur går det till rent praktiskt att skapa musik, när ni är så många. Är det demokrati?
- Nej, det är totalitärt och den som är sugen på att bestämma gör det, säger Kim Dahlberg.
- Det blir rätt lätt en projektledare för varje sak, där man har veto. Jag gillar verkligen inte majoritetsbestämmande. Tre besvikna och fyra glada är inget bra för en grupp. Men kompromisser är inte heller kul, då sitter man bara och pratar och pratar, säger Åke.
Nästan hela skivan är inspelad i ett hus i Cederdalen, strax utanför Norrköping. Men studioarbetet började i Söderköping - i ett gammalt skyddsrum utan fönster.
- Man fick inget dagsljus och vi gjorde världens ledsnaste låt. Vi bestämde oss för att vi behövde en plats med fönster, där det är ljust och trivsamt. Och där man kan koka kaffe, berättar Frej.
Bandet har en förkärlek för gamla charmiga kåkar och har tillsammans rustat upp en faluröd stuga strax utanför Falköping. Huset fungerat som kollektiv för bandet, men numera bor bara Mattias Göransson och Åke Olofsson kvar.
Den Svenska Björnstammen är på många sätt mer än musik - det är ett kollektiv av nära och kreativa vänner. Bland annat har man ordnat konstutställningar, byggt zeppelinare och skapat film.
Samtidigt med skivsläppet lanseras en film med samma titel, där bandmedlemmarna är skådespelare. Filmen beskrivs som en spelfilm men några händelser är verkliga och filmen har en dokumentär estetik.
- Den känns lika viktig som albumet och förklarar skivan bättre än vi kan göra i någon intervju. Jag är lite stolt över den, säger Åke.
Läs artikeln i sin helhet i onsdagens papperstidning.